Under mandatperioden 2014-2018 tog S/MP-regeringen ett par viktiga initiativ i tandvårdspolitiken. Åldersgränsen för fri tandvård höjdes till 24 år och tandvårdsbidraget för äldre fyrdubblades.

Fortfarande finns dock stora socioekonomiska skillnader i tandhälsa. 28 maj 2019 presenterade SVT en kartläggning som visar en tydlig skillnad mellan de med höga inkomster och de med lägre. Tandhälsan är alltjämt en klassfråga. 

Socialminister Lena Hallengren (S) är inte nöjd med situationen och utlovar fler insatser för att skapa en mer jämlik tandvård. Tidigare S-riksdagsledamoten Veronica Palm har därför fått i uppdrag att utreda frågan. Ett betänkande ska vara klart redan 1 mars 2020.

 

Det bästa skulle vara att jämställa tand- och sjukvård. Tänderna är en del av kroppen och borde följaktligen behandlas i samma system som utslitna höftleder eller benbrott. 

Det är dock en oerhört dyr reform. Enligt beräkningar från LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio handlar det om minst 20 miljarder kronor per år – det vill säga en betydande del av det statsfinansiella reformutrymmet ­i ett läge när det även finns stora behov av att stärka äldreomsorgen, sjukförsäkringen och polisväsendet.

 

Det finns emellertid annat som går att göra som inte kostar lika mycket. I LO:s rapport ”Klassamhällets dolda leende” finns en del goda råd till regering och riksdag.

• För att motverka ekonomiska incitament som är kostnadsdrivande, genom att privata och offentligt ägda aktörer överdebiterar i takt med en ökad subventionsgrad, bör regeringen införa en prisreglering och en effektivare kontroll av tandvårdssektorn.

• Det allmänna tandvårdsbidraget bör göras om till ett generellt bidrag lika för alla och höjas, från dagens 150 och 300 kronor till förslagsvis 400–500 kronor för alla. 

• Det särskilda tandvårdsstödet bör höjas, från dagens 600 kronor till förslagsvis 700–800 kronor.

• Högkostnadsskyddet måste förbättras och utformas så att det i högre utsträckning stimulerar fler att uppsöka tandvården. Dagens självrisk för den enskilde, det vill säga att högkostnadsskyddet träder in först efter åtgärder som kostar mer än 3 000 kronor, innebär en alltför hög tröskel in i tandvården för de som har knappa ekonomiska resurser. 

• Information om stöd och hjälp med munhygienen ska vara en självklar del av omvårdnaden om de äldre. 

Det är förslag som leder i rätt riktning och som borde tilltala både utredaren Palm och statsrådet Hallengren.