De anspråkslösa årsböckerna innehåller ibland pärlor. Det gör årets upplaga av Piteå museums årsbok. Det är allt från skarprättare och en okänd operadiva till hur spanska sjukan drabbade Norrbotten.

Det är Morgan Stenberg som berättar om galgbackar och bödlar. Denna yrkesgrupp hade från början en märklig karriär. De rekryterades bland redan dödsdömda mot löfte om benådning. Nu handlade benådningen mera om ett uppskov. När en efterträdare utsetts efter 20­–30 år verkställdes företrädarens gamla dödsdom av den nye bödeln.

Bödeln var illa ansedd, för han var en tidigare brottsling och utförde de fulaste av handlingar, att döda människor. Han var avskydd, fruktad och utstött. Ingen ville umgås med en bödel. Med tiden blev det svårt att rekrytera benådningsbödlar och 1734 kom lagen som gjorde bödeln till en yrkesman med fast lön och tjänstebostad. Bödeln blev inte populärare för det.

Artikelbild

Operasångerskan Lydia Lindgren, Näktergalen från Svensbyn. Hon stämde Metropolitanchefen för brutna kärlekslöften.

Stenberg berättar apropå galgbackar hur Carl von Linné på sin lappländska resa landsteg i Öjebyn och det råkade bli på Galgbacken. Där fick han se tre steglade människor, avrättade med yxa och kroppsdelarna fästade på vagnshjul. Synen förskräckte inte Linné, han hade sett sådant förr.

Bödeln var inte bara skarprättare, många var också tjuvar, hälare och bordellägare. De kunde ha sådana bisysslor eftersom ingen brydde sig om deras vandel. Yrket gick i arv, inte bara till söner utan också till döttrar.

Från bödeln är steget långt till kapitlet ”Kvinnfolket på Svensbylijda”. Anneli Qvarnström skriver om Svensbyn förr i tiden och med en liten notis som väcker intresse. Den handlar om Lydia Lindgren, som blev berömd operasångerska i Amerika. Hon tog sig ur misären i hembyn till de stora scenerna och kom att stämma chefen för Metropolitan i New York för brutna kärlekslöften. Hon dog bortglömd i New York 1974.

Andra intressanta inslag i boken är 1800-talets länsindelning. Åke Berggren berättar hur Piteå höll på att bli residensstad för det gamla, stora Västerbottens län, sedan var nära att hamna i det nybildade Västerbottens län och därefter residensstad i det nya Norrbottens län innan Luleå tog över.

Och till sist Lennart Öhmans ingående beskrivning hur spanska sjukan drabbade Norrbotten. Farsoten kom med tåget 1918, för det var stationssamhällen som Jörn och Älvsbyn som först drabbades hårt. Sedan återkom spanskan 1920 och med många dödsoffer i Arvidsjaur och Arjeplog.

Piteå museums årsbok är klart läsvärd.