UTRIKESKRÖNIKA Order, order!

Det brölar talmannen till sina MP:s (members of parliament), omväxlande med förmaningar som ”bli vuxna nu”.

Premiärministern, svårt hes efter alla resor över kanalen, väser under buanden fram den senaste versionen av sitt utträdesavtal med EU. Brexitröran i brittiska parlamentet saknar inte underhållningsvärde, och BBC kör från morgon till kväll.

Den sorgliga sidan av saken är att de brittiska politikerna inte kommit längre än till utträdesavtalet, som parlamentet redan förkastat två gånger.

Den stora frågan för dagen är: Ska britterna ”krascha” sig ut ur EU den 29 mars, utan avtal och löften om framtiden, en så kallad ”Hård Brexit”?

Eller ska de be EU om ett kortare eller längre anstånd med utträdet, för att diskutera en ”Plan B” eller ”Mjuk Brexit”, vilket en majoritet av parlamentarikerna numera tycks vilja ha?

Det hela är dock synnerligen diffust, och premiärminister Theresa May tycks hålla fast vid att parlamentet först måste godkänna hennes utträdesavtal, för att sedan uppvakta övriga EU med en begäran om ett kortare ”tekniskt” anstånd. .

Det politiska systemet i Storbritannien har kört fast på uppgiften att effektuera britternas olycksaliga folkomröstningsbeslut midsommaren 2016.

Inte oväntat för undertecknad, som i en krönika den 31 mars 2017, alltså när May just hade tryckt på utträdesknappen i Bryssel och alla trodde det var klart, uttryckte tvivel på att EU-utträdet alls skulle bli av.

Sedan May förlorat ett nyval och bara kunde regera vidare med hjälp av protestanterna i Nordirland, satte sig parlamentet mycket riktigt på tvären, dock utan att kunna ena sig om hur Storbritannien skulle styras bort från Brexitstupet.

I Bryssel frågar man sig apropå britternas aviserade begäran om anstånd med utträdet inte oväntat: ”Anstånd för vad, och hur länge? Vi har redan ett utträdesavtal, och Europa ska hålla val i maj och utse en ny kommission i juli. Ska ni fortsätta vara med, måste ni hålla Europaval.”

Troligen går EU ändå med på ett anstånd till slutet av juni. Kort tid för att ens lägga grunden för ett framtida samarbete, som dessutom ska godkännas av en rad parlament, inklusive det brittiska. Och helt otillräckligt för att inrymma en ny brittisk folkomröstning och kanske även nyval.

Britterna är är nu helt beroende av Europas välvilja, och det utan att vara helt säkra på att EU:s besked gäller efter halvårsskiftet. Hur kunde det gå så illa för en nation som brukar kunna ta hand om sig själv?.

Det tyngsta ansvaret vilar på det konservativa partiet och den förre premiärministern David Cameron.

Han köpte sig frid i partiet och en valseger grenom att utlova en folkomröstning om medlemskapet i EU. Nigel Farage och Ukip utnyttjade bara situationen.

Theresa May saknar den flexibilitet och fantasi som krävdes för att reda ut situationen. Labours ledare Jeremy Corbyn har varit mer upptagen av att få till ett nyval än av att försöka ge väljarna ett alternativ.

Brexit förvärrar Storbritanniens ekonomiska problem, och ökar arbetslösheten. Nya generationer britter får inte tillgång till Europa på samma villkor som tidigare. Konsekvenserna kan lindras, om britterna samlar ihop sig, och så snabbt som möjligt väljer ett nära samarbete med Europa även i framtiden.

EU är mer än summan av sina medlemsländer. EU tog vid där nationalstaterna misslyckats med att redaut sina problem och mellanhavanden. Inget tyder på på att något land skulle klara sig bättre på egen hand idag. Brexit visar så här långt på raka motsatsen.

Order, britter! Order!