Edeforsbygdens ekonomiska förening, Edek, fick medel till en förstudie, men ansökan till en testanläggning har försenats. Enligt Jan Öhrvall skulle det aktuella EU-programmet redan ha börjat fungera 2014, men nu kan det dröja till nästa år. De skulle vilja genomföra provrötning tillsammans med LTU, men har ännu inte kontaktat universitetet. Kaare Enbom anser det är av vikt att få igång forskning.
Provanläggningen som de skissat på är ett vanligt garage med sluttande golv och tätningsbar vikport tillräckligt stor för en traktor. Kort innebär processen att man lastar in gräs och sly samt tillför slaktavfall, gärna komage, som påskyndar rötningsprocessen. Spillvattnet pumpas upp och används att duscha rötningsmassan. Processen tar cirka sex veckor och bildar gas, som kan användas för uppvärmning eller med en generator kan omvandlas till el.
Den springande punkten är hur mycket värme man i landets norra klimat måste tillföra. Krävs det för mycket blir det inte lönsamt.
Jan Öhrvall påpekar att förutom energin så blir den positiva bieffekten att landskapet hålls öppet och slutprodukten efter rötningen kan användas som blomjord.
Hans och Kaare Enboms idé bygger inte på storskalighet, utan på att man gör gårdsanläggningar och att energin som gasen ger används på gården.
I avvaktan att EU-programmet ska komma igång har de genom Älvsbyns kommun blivit involverad i ett SIDA-projekt i Tanzania och där byggt komboanläggningar, som bygger både på torr- och blötrötning. De har byggt en sommarstugevariant i garaget hemma hos Jan Öhrvall.
– Den fungerar som en komage. Men det får inte vara för kallt, så vi väntar på högtryck.
Värmen behövs för att få igång själva rötningsprocessen, som sedan alstrar egen värme.
I Tanzania lagar befolkning på landet mat över öppen eld. De använder ved, men på grund av problem med erodering har det blivit förbjudet.
Jan Öhrvall och Kaare Enbom har varit där och hjälpt till att uppföra två minianläggningar vid ett par skolor. Man använder ko- och getdynga, tillför slaktavfall och vatten. Det bildas gas som överförs till en tryckstegrare. Trycket stegras med hjälp av en tyngd, till exempel en sten. När trycket är tillräckligt förs gasen vidare till ett vattenlås för att förhindra explosion och från vattenlåset förs gasen vidare. till spisen.
– Det är principen. Den är enkel, effektiv och billig. Tanken är att eleverna ska ta med sig idén hem till sina föräldrar, säger Jan Öhrvall.
– Samtidigt får de gödsel till sina jordplättar. Det är ett kretslopp som heter duga, säger Kaare Enbom.
Han och Jan Öhrvall och dessutom kläckt en ny idé de ska förmedla till tanzanierna. Många där har gamla, stora paraboler de inte använder. Genom att klä dessa med stanniol reflekteras ljusstrålarna till en punkt, som blir en liten solspis.
– Enkelt och simpelt. En kvadratmeter parabol räknar vi med kan ge 800 watt vid klar sikt. Helt galet! säger Jan Öhrvall.