Det var fredagen den 11 oktober som den dramatiska olyckan inträffade.
– Fast själv minns jag inget av det där. Hela veckan innan och en lång tid efteråt är bara borta, säger Joakim Isaksson hemma i lägenheten i centrala Överkalix där han, sambon Erika Johansson och deras 5-årige son Leo bor.
Av sambon och vännerna har han fått veta vad som skedde. Att familjen hade gått över till ett par bekanta som hade fest, att Erika gick hem med Leo. Och att han själv bestämde sig för att stanna kvar ett tag till. Just innan klockan 22.00 – när han och en annan av gästerna, en 20-årig tjej, gick ut på tvåvåningshusets balkong för att röka – hände sedan det som bara inte fick hända:
– Plötsligt hörde de andra ett brak. När de rusade ut såg de att balkongräcket hade rasat och att vi låg nedanför. Antagligen hade vi lutat oss mot räcket, och så gav det vika, säger Joakim Isaksson - vilket innebar ett handlöst fall på omkring fyra meter rätt ned mot en stenhård, asfaltliknande yta.
Erika som fick beskedet via telefonen åkte blixtsnabbt tillbaka till kompisarnas hus. Där möttes hon av en mardrömssyn.
– Joakim låg på marken med en filt på sig. Ambulansen hade ännu inte kommit, och när jag lyfte på ögonlocken for ögonen bara upp samtidigt som det bubblade och rosslade när han andades…
Hon förstod direkt att läget var allvarligt. Den 20-åriga tjejen, som också fallit och halvlåg en bit bort, skulle däremot visa sig ha fått lindriga skador.
– Jag minns ju inte, men kanske föll hon mot mig så att hennes fall dämpades, säger Joakim Isaksson.
Själv transporterades han med ambulans till sjukhuset i Sunderbyn och vidare med ambulanshelikopter till specialistvården i Umeå. Där konstaterades det att han drabbats av
tre-fyra stora blödningar i hjärnan, samt en massa mindre blödningar. Ena lungan hade dessutom trasats sönder och vänster skuldra hade gått av vid fallet.
– Ingen kunde säga om han överhuvudtaget skulle klara sig. Allt vi hela tiden fick höra var att det var mycket allvarligt och det bara var att vänta och se, berättar Erika Johansson om den ovissa tiden som följde.
Som mörkast verkade det när Joakim – som sövts ned för att underlätta för hjärnan – skulle väckas efter närapå en vecka – och inte vaknade ur medvetslösheten. Och dessutom drabbades av en svår lunginflammation.
– Då var det svårt att behålla hoppet, säger Erika Johansson.
Men visst fanns det hopp! Drygt två veckor efter olyckan, när specialistläkarna i Umeå skickat tillbaka Joakim till Sunderbyn för att de inte kunde göra något mer – kom vändningen: en vaken glimt i ögonen och någon dag senare: en vinkning till sonen Leo.
Idag kan Joakim Isaksson både stå, gå och prata. För någon vecka sedan var hela familjen dessutom ute på en tur med skotern. Något som var en viktig milstolpe för Joakim som alltid älskat att vara ute i naturen:
– Allt hade ju kunnat vara helt annorlunda…
Bakom framstegen ligger en stenhård träning på neurorehab där han låg i sex veckor. Samtidigt är det lång väg kvar. Joakim som förlamades i sin vänstra kroppshalva får till exempel fortfarande kämpa för att hålla balansen. Han har också stora problem med närminnet, vilket leder till att han glömmer vad han nyss har gjort eller inte gjort – som att äta, och att han har svårt att laga mat och fullfölja andra vardagssysslor på egen hand. Syn och finmotorik är nedsatt, han känner inte hunger och hans hjärna blir fort trött, vilket tvingar honom till att ofta vila.
– Det – och att inte längre klara av att göra saker själv – hör till det värsta, säger Joakim Isaksson som till vardags har hjälp av assistenter.
Erika får så klart också dra ett större lass än tidigare:
– Sedan förstår ju inte Leo alltid varför hans pappa inte orkar lika mycket som förut, säger hon.
Å andra sidan är paret tacksamt för att det hela inte slutade ännu värre – och för allt stöd som de fått. Inte minst av Erikas föräldrar som tog hand om Leo direkt efter olyckan och under hela sjukdomstiden.
– En facebook-insamling startades dessutom så att jag och Joakims syster hade råd att bo i Umeå medan Joakim låg där, säger Erika Johansson.
Varför balkongräcket rasade och om någon ska ställas till svars för olyckan är ännu inte klart. Polisen håller fortfarande på med sin förundersökning.
– Men man hoppas ju att det här inte ska hända någon annan, säger Joakim Isaksson.
Själv har han största fokuset inställt på sin fortsatta rehabilitering, vilket betyder olika sorters träning varje dag. Hans mål är att någon gång komma tillbaka till arbetet med att serva gruvutrustning. Och att kunna jaga igen:
– Jag ska bli så frisk som det bara går, säger Joakim Isaksson.