I solskenet på Storgatan är marknadskommersen i full gång. I Blå parken strax intill har Heidi Andersson, ”Armbryterskan från Ensamheten”, fullt upp med att lära ut armbrytarknep. På plats är även sonen Dante, som dagen innan fått ett fiskespö på sin 13-årsdag, och Heidis pappa Kent. Maken Björn Ferry, skidskyttestjärna och tv-kommentator, är hemma i Storuman.
– Vi tyckte det var smidigast att han stannade kvar med vår 3-årige son Simon, säger Heidi.
Resan hit har skett med familjens elbil, som de tar när enkla tåg- och bussförbindelser saknas och det är för långt att gå eller cykla. Valet hänger ihop med målet:
De ska bli fossilfria.
Idén kläcktes för snart tio år sedan, strax innan klimatmötet i Paris 2015, då bägge precis avslutat sina idrottskarriärer.
– Vi satt och tittade på varandra, två personer som alltid tyckt att meningen med livet är att sätta upp mål, jobba mot dem och sedan sätta upp nya mål. Björn sa ”du Heidi, du pratar om att bli planetskötare i världsklass. Borde inte vi sätta upp ett tydligt mål för att bli fossilfria", säger Heidi.
För henne väcktes natur- och miljöintresset långt innan dess. I en ”Mina vänner-bok” skrev hon som 11-åring att hon vill bli armbrytarproffs, miljöaktivist och bo i ett ekohus. Den stora inspirationskällan var hennes engagerade farfar Tore, som var timmerhuggare och byggde egna ekohus innan ordet knappt fanns.
– När Björn och jag nyss hade träffats och vi skulle ses i Stockholm på olika uppdrag åkte jag tåg medan han flög, berättar Heidi.
Idag bor paret i lägenhet i centrala Storuman, men de har också ett välisolerat ekofritidshus i andra änden av kommunen. Ytterpanelen av egen gran är sågad i släktens sågverk med biodiesel gjord på slaktavfall. Familjen är självförsörjande på potatis, viltkött, bär och svamp. På sommaren odlar de grönsaker. Vid inköp är second hand och Blocket-prylar givna förstaval. Heidis smarta telefon är av en modell där delarna lätt kan skruvas ur och uppdateras.
– Att leva på ett hållbart sätt handlar om att göra val kring vad man äter, konsumerar, köper och investerar. Sedan är det givet att alla i världen inte kan leva som oss i Västerbottens inland utan att besluten måste tas utifrån de egna plattformarna, säger Heidi.
Hon håller dock med om att det inte alltid är lätt att veta vad som är mest rätt och efterlyser ett samhälle där valen förenklas, exempelvis genom att det mest klimatsmarta alternativet är det billigaste.
Var det svårt att få med Björn och familjen på tåget?
– Björn och jag blev tillsammans 2002. Bland det första jag sa var att jag drömde om att bo i ett ekohus. Nu handlar det om att försöka leva så hållbart som möjligt. Det pratade jag mycket om och han ställde nyfikna och skarpa frågor. Men jag sa också att ”jag kommer att sopsortera i minsta detalj. Här är förutsättningarna för det, men du gör som du vill”.
Hur nära noll fossil-målet är ni nu?
Här säger Heidi att de insett att de i dagens läge inte kan nå dit då sjukvård, skola och annat är uppbyggt på fossil verksamhet. Men att hon för den skull ”absolut inte vill ge upp och lägga sig ner i en surmyr och kolinlagras”. Tvärtom tycker hon att utmaningen visar att fossilutsläppen kan sänkas.
– Det finns ingen anledning att tänka att det är hopplöst och att ”Kina och USA är så stora”. Vill man förändra världen kan man alltid börja med sig själv. Vi människor påverkar varandra, även vi i lilla Sverige. Till sist kan det hamna hos någon som har möjlighet att fatta beslut och verkligen förändra.
I siffror beräknar paret att de låg högt över medelsvenskens 8 ton koldioxid per person, men nu ligger på 2,1 ton per person. Ett ton per världsinvånare beräknas vara hållbart.
– Och vi har ju inte slutat leva. Jag är här. Björn åker runt i Europa. Vi äter mat, pensionssparar fossilfritt - framför allt i skog - och har allt vi behöver för att leva ett gott liv.
I parken vid marknadsstråket flockas entusiastiska armbrytarförmågor för att ta emot instruktioner.
Vad tänker du om marknadshandeln?
Heidi svarar att hon gärna gått en runda:
– Men det är klart, jag köper inte vad som helst. Tunnbröd och hemgjord korv gillar jag. Men att bara köpa saker för köpandets skull vill jag inte. Och köper man för att det är billigt, då ska man nog fråga sig ”vem betalar priset”.