17-årige Edvin Jaako kom till renhagen i sin A-traktor. Han har renmärket tillsammans med sin morfar.
Renskötsel och renägande förknippas nästan uteslutande med den samiska kulturen. Så behöver det nödvändigtvis inte vara. I Tornedalen finns en renägarkultur där varje medborgare som har en jordbruksfastighet och som bor i kommunen också har rätt att äga ren. Just nu räknas renarna i Korpilombolo/Juoksengi sameby (Korju).
Vid varje räkning, märkning och skiljning finns förutom de två anställda renskötarna också många renägare som är där och hjälper till.
Det är bland annat ett rätt fysiskt krävande jobb att fånga in och sedan hålla en fullvuxen ren.
– Nog blir man då varm, säger 17-årige Edvin Jaako när han precis har kommit ut ur renhagen.
Han pluggar för att när han är färdig på gymnasiet arbeta som VVS-tekniker. Renräkningen ville han däremot inte missa så han tog A-traktorn till Soukolojoki för att vara med.
– Ja, i dag får skolan vänta lite, säger han på sitt försiktiga sätt.
Vid renräkning i Soukolojoki arbetas det intensivt. Renar skiljs ut för att sedan transporteras hem där de matas under vinterhalvåret.
Han säger att han tycker om hela grejen med umgänget där han träffar andra samtidigt som han tar hand om renarna.
– Det är riktigt skoj. Men det är inte helt enkelt att lära sig känna ingen märkena men man lär väl sig det till slut. Det är så många att hålla koll på men man lär sig hela tiden någonting nytt, säger han.
I renhagen finns horn av alla de slag. Från XXS till XXXL.
Varje renägare får ha upp till 30 skötesrenar på ett märke. Edvin Jaako delar sitt renmärke med morfar Bengt-Ove Heikkilä.
– Det är kul att ha det tillsammans. Det här är ett fritidsintresse för mig. Jag har hållit på med det här i något år nu, säger Edvin Jaako.
Intill i renhagen går Siv Maaherra från byn Korva. Hon kommer ursprungligen från Hälsingland men flyttade upp till Tornedalen 1988.
– Jag har ett renmärke som jag fick ärva av min svärfar i samband med att vi köpte ett lantbruk.
Hon talar med värme om renarna:
– Jag lever för och med renarna. Jag har inte renarna för pengarnas skull utan jag har dem för att de är så fina djur. Det är lite svamligt kanske en del tycker. Det är en livsstil ändå. Nu kommer jag hit och jag känner igen mina renar.
Siv Maaherra från byn Korva har rötterna i Hälsingland. Hon kom till Tornedalen redan 1988 och hon talar med värme och känsla om renarna som hon och maken har.
Hon tar nu hem renarna som matas i en inhägnad hage under vinterhalvåret. Sedan har de under övrig tid på året givetvis också möjlighet att ströva och leva fritt i skogen.
– De får sedan kalva i hagen och sedan märker jag kalvarna innan de släpps fria.
I dag finns 293 renägare med unika renmärken bara i Korju sameby. Rolf Mattila från Korva som driver en butik och webbshop i Övertorneå är en av dessa. Han har ett eget renmärke i cirka 20 år och han arbetade sig svettig i renhagen den här dagen.
– Ja, det är rätt jobbigt. Men jag kan inte låta bli. Och man klär ju sig som oftast lite för mycket, säger Rolf Mattila bakom immiga glasögon.
Bara i Korju sameby finns 234 olika renägare.
Vad ger det dig att ha ren på det här sättet?
– Framför allt tradition. Kultur och tradition. Det har funnits i familjen och i släkten sedan urminnes tider.
Vet du hur länge?
– Nej. Det vågar jag mig inte på att säga men väldigt länge i alla fall. Jag fick ärva mitt renmärke av morsan som hade haft det ganska länge. Vi har haft ren i många generationer.
Är det kul?
– Ja det är det.
Vad ger renägandet mer?
– Kulturarvet. Men det finns ju en gemenskap kring alla gärder. Det är en ganska kostsam hobby men all hobbyverksamhet kostar.
Många förknippar renägandet uteslutande med samer men så är det alltså inte här?
– Här i Tornedalen är det inte så. Jag har inget samiskt påbrå. Det kommer från annat håll.
Koncessionsrenskötsel skiljer sig från annan renskötsel i Sverige genom att renarna inte ägs av renskötande samer. De ägs här av ortsbor som får ha så kallade skötesrenar.