Kvinnojourerna i Överkalix och Övertorneå är saknade, så gott som alla instämmer i att verksamheten är viktigt och en av de två tillträdande kommunalrådet Tomas Vedestig (Öfa) har i flera år kämpat för kvinnojourens fortlevnad. När han tillträder på sitt nya ämbete har han lovat att de sökta 200 000 kronorna måste gå att ordna fram till kvinnojouren.
Just nu har varken Övertorneå eller Överkalix någon aktiv kvinnojour.
– Verksamheten i Överkalix är vilande, styrelsen är i tjänst och har som uppgift att försöka hitta en möjlighet att driva kvinnojouren vidare. Om det visar sig vara omöjligt avlivas föreningen med tre klubbknackningar vid nästa årsmöte, som ordförande blir det jag som håller i klubban då och det vill jag inte, säger Johnny Kron.
Han säger att problem med finansiering tär hårt på aktiva inom kvinnojourerna. Få engagerade gör också att arbetsbördan blir mycket betungande. Länge bedrevs också en gemensam kvinnojour mellan Övertorneå och Överkalix. Överkalix visade sig få stå för majoriteten av kostnaderna, vilket ifrågasatts flertalet gånger.
– Överkalix kommun ska ha en eloge att de orkade så länge som de gjorde för båda kommunerna.
I Överkalix fanns både jourlägenhet och kontor.
– Under flera månader bodde en kvinna från Övertorneå i jourlägenheten och då hyrde kommunen i Överkalix en till jourlägenhet till kvinnojouren.
Maria Nilsson var också anställd att jobba åt kvinnojouren, men nu är kvinnojouren alltså vilande.
Johnny Krons önskan är att kvinnojouren blir en del i Brottsoffermyndigheten och att kanslifunktion, omkostnader och en samordnare för varje kvinnojour säkras.
– Det vore väldigt bra med en heltäckande lösning och att kvinnojouren blev en del av den statliga verksamheten.
Han vill fortsatt se att kvinnojouren till huvudsak bedrivs ideellt.
– Ju närmare det civila livet man kommer desto bättre.
Han konstaterar att steget att kontakta kvinnojouren ofta känns mindre skrämmande än att kontakta socialtjänsten.
– Helst skulle jag vilja att en kvinna som blivit misshandlad ringer 112 och lämnar ett brandlarm då kommer det väldigt snabbt blåljus och många personer som inte har någonting emot att återföra en man som slagit en kvinna till ordning.
Johnny Kron funderar på om motståndet mot att satsa pengar i kvinnojourena kan härröra från att även högt uppsatta och beslutande män slår sina kvinnor.
– De vill inte få den egna byken alltför väl vädrad. Min tanke är att det här förekommer även inom samhällets stöttepelare. Jag skulle önska att kvinnojourens framtid blev en riksdagsfråga.