När man gör puolipaksu delas degen upp i tennisbollsstora delar.
Per Huuva i byn Liehittäjä utanför Övertorneå gav för cirka fem år sedan ut boken Aitta. Där delar han med sig av kunskap om den ursprungliga mat som har rötterna i den samiska och tornedalska matkulturen.
Och framtiden är tryggad. Sonen Joel Huuva, utbildad gourmetkock, har tagit över hemgården och bor där med sin fru Roxanne Kenny och deras tre barn.
Per Huuva bor i huset intill och den här dagen får fyraårige barnbarnet Eskil Huuva hjälpa farfar Per att baka puolipaksu, en riktig tornedalsk brödklassiker.
– Man ska nagga så man hör det, förklarar Per för Eskil.
Per Huuva bär på stor kunskap om den tornedalska och den samiska matkulturen. Den kunskapen överförs på ett naturligt sätt till barnbarnet Eskil Huuva.
Små barnahänder är med och formar de runda kakorna. Per säger att ett hembakat bröd är mer värt än annat bröd.
Per förklarar att brödet ska naggas så att det hörs i matbordet. Små, små enkla tips som åker in i en fyraårings öron och förmodligen också stannar där livet ut.
Eskil får med sina små händer vara med och platta till brödkakorna.
– Nära älven är det rieskan som gäller. Där är det kornmjöl, salt och vatten. Det här är puolipaksu som betyder halvtjockt bröd och det görs på ljusare mjöl, rågsikt och vetemjöl, berättar Per.
Han har också börjat att blanda i mörkt lättöl och vatten för att få mer maltsmak i brödet.
– I det här är det ett finskt Karhuöl. Det här är ett bröd som man alltid hade hemma, fortsätter han.
Han berättar också att man skär brödet, inte som man skär en tekaka, utan som man skär till exempel en limpa.
– Förr doppade man alltid brödet i kaffet eller i mjölken. När man skär det så här så får man ner skivan i koppen, det går ju inte om man skär det som en tekaka.
Brödkakorna formas av människorhänder och snart fylls rummet av en ljuvlig doft.
Familjen Huuva i Liehittäjä samlas runt köttsoppgryta och klimpgryta.
Medan Eskil och Joel spanar visar domherren upp sig i all sin prakt.
Fyraårige Eskil Huuva spanar på fåglarna som äter vid fågelbordet.
Han tillägger:
– Av samma anledning gjorde man vetelängder i stället för kanelbullar. En stor bulle ryms inte ner i glaset.
Sonen Joel har inrett ett delikatesskök intill huvudgården. Där ska han och hustrun Roxanne kunna ta emot beställningar på catering till större sällskap.
Per är glad och tacksam över att yngste sonen har flyttat hem med sin familj.
– Nu är det liv här. Annars hade jag ju suttit ensam. Det är ju inte så kul, säger han.
– Det är ju också en rikedom för våra barn att ha farfar så nära. Han sitter med en ovärderlig kunskap om så mycket som på ett naturligt sätt nu förs vidare, säger Joel Huuva.
När brödet börjar att vara färdiggräddat sprids en ljuvlig doft av nybakat i rummet.
Det här är resultatet av Eskil och Pers bakande.
Roxanne Kenny trivs förträffligt i Liehittäjä.
Sedan åker nästa plåt in i ugnen samtidigt som Eskil får vara med och pensla kakorna med en blandning av vatten och smör.
Per och Joel Huuva har under vinter hållit en kurs om tornedalsk mat.
– Det är roligt att kunna dela med sig. Det är många som inte bor här men som har rötterna i Tornedalen och som av den anledningen ändå är intresserade av ursprungsmaten, förklarar Joel Huuva.
När baket är över har de vuxna samlats runt kaffe och hembakt vetebröd, då dyker plötsligt Eskil upp med en svart höna i famnen. Den ger ifrån sig några knorrande ljud av belåtenhet och ser ut att trivas förträffligt i lille Eskils armar. Tankarna går osökt till Emil och griseknoen.
– Det där är Eskils höna. Han har varit runt den sedan den föddes så de kommer bra överens, säger mamma Roxanne och ler.
Samtidigt blir djuren en dag också mat.
– Det är också en del av livet. Det gäller att ha förståelse för det. Att den dagen när en ko, höna, gris eller ren slaktas så blir den mat. Bor man så här, lär man sig att se och förstå det, säger Joel.
Och brödbaket är enligt Per viktig också ur ett klimatperspektiv då svinnet blir mindre:
– Man värderar brödet som man har bakat själv på ett helt annat sätt. Man äter inte en halv brödskiva för att sedan slänga resten. Man har bakat den. Och den är värdefull. Förr sa gammelfolket när man lämnade en liten, liten brödbit att ”jaha kyrkan var full i dag när inte prästen ryms in”.
Och Eskil som snart kommer att fylla fem år har även annat att se fram emot. Då så får han börja att använda kniv men först måste han gå i farfars täljarskola.
Det är inte bara människor som får något att äta i Liehittäjä.
Det finns också oräkneliga recept att luta sig mot. Men Eskils eget recept håller enligt Per i alla väder.
– Han sa att man tar deg, sedan sätter man det på en plåt och så steker man det i ugnen. Färdigt. Det är inte mer komplicerat än så, säger Per Huuva och ler.
Både Per och Joel Huuva är duktiga kockar. Utluften från Pers spisfläkt vetter ut mot gården där sonen med familj bor och han brukar se när Eskil kommer ut och hur han kan stanna upp i steget och vädra lite som en jämthund på älgjakt. Eller. Som en hungrig liten kille bara, som vet att farfar ofta lagar god mat.
– Och så kommer han in och kan fråga farfar kokar du kött? Vid ett tillfälle kom han in, tog av sig kläderna. Jag förklarade att det inte var färdigt än men jag fick svaret direkt ”jag väntar”.
Innan baket tar vid bjuder Per Huuva på en himmelskt god renköttsoppa med klimp.
2019 gav Per Huuva ut boken Aitta som handlar om ursprungsmat med rötterna i den samiska och tornedalska matkulturen.
Joel Huuva, Per Huuva och Roxanne Kenny berättar om framtidsplanerna som finns i Liehittäjä.
Joel Huuva,35, är utbildad gourmetkock och han har också inrett ett fint delikatesskök mitt emot bostadshuset.
Medan de vuxna fikar smyger Eskil ut. Sedan kommer han in med sin favorithöna i famnen.
När hans far Joel har lagat pizza, tacos eller andra modernare anrättningar brukar Eskil också smyga iväg in till farfar:
"Frågan är rak. Farfar. Har du någon riktig mat", berättar Per och skrattar gott".
Eskil och hönan är lite som Emil i Lönneberga och griseknoen.
När Per har berättat följs alla ut på gården. Där leker Eskil i nysnön som har fallit under det senaste dygnet. Mamma Roxanne ser till att Eskils höna återförenas med de andra i hönshuset.
Emil i Lönneberga. Fast i Liehittäjä. Ja, ungefär så är det.