Ulrika Falk Mörtberg lägger handen på en vacker svart gammal strömbrytare vid dörren till 10-åriga dottern Vidas rum. Intill dörrkarmen har timmerväggen befriats från lager av tapeter och istället behandlats med linjolja.
– Det är så härligt att bara lägga handen mot timret.
Sakta, ett steg i taget tar hon och maken Jan-Erik Falk hand om släktgården i Ruskola utanför Övertorneå. Huset som de nu bor i byggdes 1833 och huset intill, på samma gård, lär ska vara byggt på 1790-talet.
För åtta år sedan lämnade Ulrika Falk Mörtberg Luleå för att flytta hit, och tre år senare sålde Jan-Erik den släktgård i Skäret utanför Luleå där hans familj hade bott i fem generationer.
Sedan dess bor familjen tillsammans i Ruskola.
– Vad den här platsen betyder för mig? Det är väldigt svårt att uttrycka i ord. Men det här är en väldigt trygg plats. Att bo på och att växa upp i. Det är det jag har fått när jag har vuxit upp här. Därför älskar jag det här stället och den här platsen. Det känns som ett hem, säger hon och ser på maken som nickar instämmande.
Som liten bodde hon med sina föräldrar i en annan del av byn. Men hon cyklade varje dag till gården där hennes farmor och farfar då bodde.
– Det är fler som har sagt det, även de som kommer på besök. Att när man kommer hit så känner man sig omfamnad. Att huset önskar en välkommen. Att få rusta upp det här är både jättejobbigt men också en ynnest. Att vi får göra det. Att det inte bara står och förfaller, säger hon.
Jan-Erik är konstnär och arbetar bland annat mycket i trä. Hans pappa var snickare och han har också undervisat i trä och metall. Han är utbildad plåtmekaniker i botten, något som innebär att han har en del värdefull kunskap med sig i bagaget.
– Jag visste ju direkt var det fanns läckage. Vi började med att fixa skorstenarna, och sedan var ju taket viktigast. Efter det har det blivit värmen i huset och så panelen utvändigt och få bättre isolerat, vi isolerar utifrån med 50 millimeter tjock isolering och sedan vindmatta ovanpå så att det inte blåser in. Och sedan ny panel runt om, berättar han.
De har valt en stående panel längst ner vid grunden och liggande timmerliknande panel ovanför.
Paret försöker att arbeta så byggnadsvårdsmässigt som möjligt, och utgår från en gammal målning av byggnaden som i dag hänger i den nybyggda farstun.
– Den tittade vi på när vi bestämde hur panelen ska se ut, säger Jan-Erik.
– Sedan har vi många gamla foton, inflikar Ulrika.
Köket, där den stora bakugnen står, är cirka 50 kvadratmeter stort. Jan-Erik visar hur man rakar ner glöden och sedan stänger luckorna så att glöden fortsätter att värma.
– Det här är husets hjärta. I den här ugnen har vi provat på att baka småbröd och pizza, säger hon.
Under sommaren och hösten har Jan-Erik arbetat med att färdigställa konverteringen från direktverkande el till vattenburen värme.
– Så du har ju dragit alla de här rören. Vi har hittat specialgjorda element som ska passa till fönstren. Nu har vi jordvärme här och det är en helt annan komfort i huset i dag, berättar hon.
Arbete finns så att det räcker och blir över. Makarna är måna om att göra allt i sin egen takt och inte förlora varandra under resan.
– Vi har våra krockar men jag tycker att vi förlikar oss, säger Jan-Erik.
– Ständiga diskussioner är det ju. Ett sådant här projekt kan verkligen också förstöra en relation, göra att man skiljer sig. Och vår räddning är väl någonstans att vi inte har bråttom, säger Ulrika.
I köket står kylskåpet en bit ut på golvet och i andra änden av rummet ligger listerna som ska målas och sättas upp i vardagsrummet.
– Vi kan leva med att det inte är färdigt. Vi kan acceptera att vi lever i den här renoveringen ständigt och ta det med ro. Fördelen är att man hinner tänka igenom saker. Och ibland kommer man på att man behöver inte göra om det alls utan att det funkar som det är, säger hon.
Det ser hon som en styrka.
– Vi har alltid varit två starka viljor. Men man inser ju vad som är viktigast. Att renovera det här huset och att det blir fint – eller att leva tillsammans och må bra. Plus att Vida har varit liten. Man kan inte bara renovera sig genom somrarna utan vi har kanske fokuserat på renovering i några veckor. Sedan gör vi saker med Vida och med familjen. Och det tänker jag är jätteviktigt, säger Ulrika.
– Annars håller det inte. Man måste leva också. Och det tycker jag att vi lyckas med att göra, säger Jan-Erik och ger sin fru en kärleksfull blick.