Att stänga demensboendet Lyckan, Pajalas dyraste enhet med sina tio lägenheter på två våningar, skulle spara sex miljoner.
På torsdagen informerades de dementas anhöriga.
– Dementa har väldigt svårt att flytta. De mår väldigt, väldigt dåligt av förändringar. De kan inte heller tala om vad de tycker eller känner, säger Eila Mattsson.
Hon berättar också att det kan bli väldigt oroligt om dementa placeras på blandboenden.
– Det är pengarna som styr. De säger att det inte går att hyvla mer, fortsätter Mattsson.
De saknar även information om var deras anhöriga skulle placeras, om boendet stängs.
– Personalen kan också börja må dåligt och det går ut över de boende, säger Mattsson som inte utesluter att anställda söker sig till andra arbetsplatser.
"Stabil personal"
Att ha person som de känner igen är också viktigt för de dementa.
– En del av dem har jobbat i 20 år. Det är stabil personal och fina vikarier.
Flera demensboenden har senare år stängts i Norrbotten.
– Det är som en epidemi. Politikerna hoppar på dem långt nere, säger Mattsson.
Hon också övriga anhöriga ifrågasätter tidsplanen. På onsdag är det nämligen tänkt att politikerna ska ta ställning till om man ska gå vidare.
– De försöker mörka, det är så vi upplever det, säger hon.
"Lyssnar inte"
Anne Niska, socialnämndens ordförande, säger att hon försöker köra med öppna kort.
– De lyssnar inte på vad jag säger. De är de som bestämt att Lyckan ska stängas.
Hon berättar att förvaltningen i december fick uppdraget att spåna fritt – för att komma med förslag på hur nämnden kan spara.
Då Pajala har många äldreboenden kom förslag om att titta på vad en stängning skulle ge och vilka konsekvenserna skulle.
– Det tar ett och ett halvt år att stänga ett boende eller bygga nytt. Jag tycker att vi är ute tidigt, säger Niska (S).
Nämnden ska nästa vecka ta ställning till om man har tillräckligt underlag för att gå vidare.
– Jag förstår att de blir engagerade. Men vi har inte beslutet. Jag är inte ens säker på att vi kommer att beslut, säger Niska som inte tror att man har nog på fötterna ännu.
Hon säger också att nämnden har ett år på sig att lösa problemen.
– Jag försöker vara ärlig och berätta vad vi tittar på. De anhöriga blir upprörda och drar felaktiga slutsatser.