Jesper och morfar Valle var bästa vänner.
Fler unga kvinnor än män uttrycker att de mår psykiskt dåligt, men fler män än kvinnor begår självmord. Jesper Wande sökte hjälp för sitt psykiska mående, men förgäves. Hans familj och vänner stöttade honom på alla sätt de kunde. Men hösten 2022 avslutade han sitt liv.
– Jesper var en duktig jägare och vi tyckte om att fiska tillsammans. Vi pratade om allt, men det räckte inte, säger morfar Valle Palo, 78, som hjärtligt berättar anekdot efter anekdot om sin bästa vän.
Ömsom ler han till minnet, ömsom jagar han förtvivlat tårarna under kepsskärmen.
En påhittig duo som låter varma minnen locka till skratt.
Här växer både drömmar och idéer.
En dag i juni skiner solen över Kursunpalo, fåglarna kvittrar, myggen lyser med sin frånvaro och i paret Wandes trädgård tar ett växthus form medan äppelträden står uppradade längs husfasaden innan utplantering. Familjens hund, 13-åriga Molly, möter NSD och kaffedoften hittar sig strax ut genom den öppna ytterdörren.
Jespers mamma, Annika Wande, 54, har varit sjukskriven mer än hon arbetat sedan sonens död.
– Jag blev totalförändrad när Jeppe lämnade oss, livet är uppdelat i ett före och ett efter, berättar hon.
Jespers pappa Janne Wande är lärare och har mött föräldrar som förlorat sina barn till självmord.
Annika och hennes man Janne, 57, levandegör Jesper där de sitter med sina kaffekoppar. Morfar Valle hjälper till.
– Jeppe var en sån som hittade på allt möjligt, behövde han ett gångjärn så tillverkade han det själv, säger Annika.
Familjen flyttade till Piteå och bodde där i 25 år innan de hittade hem till Tornedalen igen. Annika jobbade med inredning och blommor och Janne som lärare i matematik och NO. Jesper, parets äldsta son, valde att flytta till Tornedalen ett par år innan.
Annika berättar att han var en närvarande och social person med många vänner.
– Ja, han var en sån som kunde få en vägg att svara om han så ville det.
Molly, 13, bidrar med stöd och närvaro i alla lägen.
I mars 2022 försämrades Jespers mående. Han hade en längre tid lidit av ångest och mött tankar om suicid. Hans familj var medveten om det, därför bad han om hjälp. Janne, Annika och Jesper körde till psykakuten i Gällivare, den närmsta tillgängliga, 15 mil från Pajala.
När de kom fram till sjukhuset blev Jesper osäker. "Mamma, det är ingen idé, vi åker hem", hon svarade "nä men, gå nu". 20 minuter senare kom han ut med domen:
"De sa att jag är för frisk för att läggas in."
Ett halvår senare kunde Jesper inte få hjälp längre, den enda vägen han funnit ut ur sitt lidande var att avsluta sitt liv. Region Norrbotten har på eget initiativ upprättat en Ivo-anmälan enligt Lex Maria med anledning av det inträffade och kritiserats på alla punkter.
Familjens bilder av Jesper.
Janne som försiktigt, lite mot sin egen ork, deltar i samtalet berättar att Jesper hade sporadisk kontakt med vården innan mars 2022.
– Han hade en samtalskontakt men samtalen blev uppskjutna av olika anledningar, de ställdes in och bokades om. Så istället för ett samtal i veckan blev det kanske en gång på åtta veckor och när vi sen åkte in så var han för frisk.
Det är också Janne som med polisen i telefon krossar ett fönster för att komma in till sin döde son. Det traumat bär han med sig. Just idag gör han sig inte redo för lektion – utan för ett eftermiddagsskift på Kaunis Iron.
– Ingen har någon nytta av en matematiklärare som inte kan räkna, säger Janne som bytt om till orangea arbetskläder.
I Pajala råder brist på legitimerade lärare och Janne har tjänstgjort i yrket i decennier fram tills nu. När han berättar att fler än tio elever han mött avslutat sina liv, då kan han inte hålla tillbaka tårarna längre.
Annika och Janne berättar hur det är att möta bekanta på byn efter Jespers död. Det är oftast de bekanta som gråter, medan de själva haft så mycket sorg och gråtit så många tårar.
– En klapp på axeln kan betyda så mycket, att folk ser ens sorg även om de kanske inte fullt kan förstå den.
Annika Wande är initiativtagare till kalendern "Ei saa peittää - Får ej övertäckas". Hon har bestämt sig för att bidra till suicidprevention och efterlevandestöd.
Jakt och fiske var Jespers stora intresse.
Janne kramar om Annika och åker iväg mot sitt skift. Samtalet med Annika går från familjens hem till Jespers favoritplats på jorden, jaktkojan som heter Kungarnas palats. En plats med utsikt över en glänta i skogen, en fridfull plats där naturen talar.
Det blåser kraftigt runtomkring, Annika tänder ett ljus medan Molly som somnat snarkar under träsoffan i jaktkojan som byggts runt ett gammalt träd.
– Jeppe fick inte den vård han behövde fast han sökte den. Det är många som blivit bemötta så. Det är inte ovanligt att man blir avvisad från psykvården för att det helt enkelt inte finns vårdpersonal, säger hon.
Efter en lång tid av isolering rör sig Annika i samhället igen. Hon arbetar ibland på blomaffären i byn och allt medan hon formar sin trädgård har hon blivit projektledare. Just nu skapar hon en kalender med tornedalska män för att synliggöra psykisk ohälsa. Den kommer finnas att köpa på Pajala marknad och förtjänsten går till en samtalsgrupp för suicidprevention och stöd till efterlevande.
– För det blir bra. Det hade jag behövt höra och det vill jag säga till de som går igenom samma sak. Därför vill jag bidra som medmänniska genom att bilda en lokalfilial för föreningen SPES (suicidprevention efterlevandestöd) i Pajala.
Suicid påverkar inte bara den närmsta familjen. Förlusten av en vän, kollega, gammal klasskamrat eller granne lämnar sorg, saknad och många gånger obearbetade tankar hos alla de som mött personen som avslutat sitt liv.
Genom kalendern med namnet "Ei saa peittää - får ej övertäckas", gestaltas flera av de berörda. Jespers vänner, hans bror, kusiner, morfar Valle, pappa Janne och andra lokala Pajalaprofiler.
Den lokala hobbyfotografen Johanna Funck har fotat "Ei saa peittää"-kalenderns porträtt.
Projektet har vuxit fram mellan Annika och hennes pappa Valle som själv är en känd Pajalaprofil, en inbiten föreningsmänniska. Äpplet faller inte alltid så långt från "päronträdet" och de har bollat idéer mellan varandra tills det landade i att ta fram kalendern.
– Det är många som tar sitt liv, det enda sättet att komma åt det här problemet och just den här utsattheten man känner när man mår psykiskt dåligt är att prata om det – och det behövs stöd för anhöriga. Vi hade själva behövt hjälp, att bara se någon i ögonen som gått igenom samma känsla, samma sorg och samma fruktansvärda – det går inte med ord att beskriva hur man känner sig i den stunden.
De här kåsan har Jesper gjort berättar Annika.
Annika beskriver en overklighetskänsla, att hela välden bara kryper sig på när det värsta händer. I den situationen hade det underlättat för henne att träffa någon som med trovärdighet kunde säga att det blir bra.
– Det blir inte som det varit – men det blir bra. Nu är det två och ett halvt år sedan Jeppe lämnade oss, så man har fått mer distans till det hela. Framförallt vet jag nu att när jag ramlar i det svarta hålet, så vet jag att jag kan ta mig upp.