Generationsboende gav trygghet

Alla har samlats hos Anja och Göte när vi kommer. De bor i huvudbyggnaden på den herrgårdsliknande gården inte långt från Torneälven  som har fungerat som boställe för elva jägmästare. Huset är byggt 1880. Det har en fantastisk charm och är vackert julpyntat – tiden är strax före jul.

Sonen Patrik, som kör lastmaskin i gruvan i Kiruna och hans fru Mia, som är personlig assistent, har en ledig dag. Göte är pensionär. Anja är på lunch från sitt arbete som skolsköterska i Pajala kommun. Barnen Pernilla, 8, David, 7 och Frida, 4 år, är lediga från skola och förskola. Och Aune är liksom Göte ständigt ledig numera.
– Jag jobbar sju dagar och är ledig sju dagar. Det känns bra för mig att veta att Mia alltid kan få avlastning med barnen av de andra vuxna de veckor när jag är i Kiruna och jobbar, säger Patrik Jatko.
Mia nickar instämmande. Det är väldigt bra att det finns fler vuxna som kan ta hand om barnen.
– Farfar Göte hämtar till exempel David från skolan. Han har ingen fritidshemsplats.

Farmor Anja och barnen, inte minst Pernilla, tycker om att pyssla tillsammans. Pernilla hämtar en klänning som hon och Anja har skapat. Pernilla har designat och valt tyger. Sedan har de sytt tillsammans.
– Pernilla är duktig på att designa. Jag har sagt åt henne att hon kanske blir en känd designer så småningom, säger Anja.
För henne är närheten till barnbarnen det viktigaste av allt med generationsboendet.
– De har egna rum här i huset, säger hon.
Sonen Patrik, Mia och barnen bor i en egen byggnad på gården. Men generationerna möts ständigt och äter till exempel middag tillsammans flera dagar i veckan.
– Den som har mest tid fixar middagen, säger Mia.
Farmor är ganska sträng
Barnen hävdar att det är både roligt och tråkigt att bo så nära farmor och farfar.
– Farmor är ganska sträng och vill bestämma vilka kläder vi ska ha och vad vi ska äta till exempel, säger Pernilla och får medhåll av David.
Mia skyndar sig att påpeka att farmor Anja alltid vill väl. Barnen ska klä sig ordentligt för att inte frysa och för att skydda sig från  alltför mycket sol på sommaren. Med skolsköterskans kunskaper vill farmor också att barnen ska äta mycket nyttigt och så lite onyttigt som möjligt.
Inga problem umgås med svärmor
Mia Jatko har inga problem i umgänget med sin svärmor. De kommer väldigt bra överens och har roligt tillsammans.
– I helgen var vi till Luleå och shoppade. Mia körde, säger Anja.
– Det finns så mycket fördomar om svärmödrar. Som i allt annat umgänge mellan människor handlar det om att bemöta varandra med respekt, säger Mia.

Farmors mor Aune Oja bor i ytterligare ett eget hus nära Anja och Göte. Hon och hennes make flyttade dit i samband med att han blev sjuk. De sålde sitt hus i Kuivakangas och köpte ett i Pajala istället. Det kändes bra för dem att komma nära dottern och hennes familj. Men efter bara ett år blev Aune änka.
– Min make gick bort. Sedan miste jag min yngsta dotter i cancer. Därefter dog min yngsta bror, också han i cancer. Jag har fått ett långt liv men jag förstår inte varför jag måste drabbas av så många svåra sorger. Att jag miste min dotter är det värsta av allt. Hon finns dagligen i mina tankar. Från början kändes förlusten av henne för tung att leva med överhuvudtaget. Hon var 50 år när hon dog, säger Aune. 

Sedan berättar hon om när hon själv drabbades av en stroke en natt och tappade talet.
– Jag blev förd till Gällivare sjukhus. Talet kom tillbaka men det är inte som det har varit. Det är som om tungan skulle ha styvnat, säger hon.

Aune Oja kommer från Finland och med åldern har hon alltmer återgått till att tala finska. Hon blir glad när jag som reporter med rötterna i Tornedalen kan intervjua henne på finska språket. Till och med att hennes tunga känns mindre styv då som hon uttrycker det. Hon berättar om sitt långa liv och uppehåller sig länge vid andra världskriget. Hon bodde kvar i hembyn Kuusijärvi utanför Pello då och minns vissa hemskheter som om de hade inträffat i går.
– Som värst var hela sträckan mellan Rovaniemi och Pello ett enda eldhav. En av mina bröder fick sätta livet till i kriget. Dagen innan kriget tog slut blev han träffad av kulor i bröstet. Han var vid medvetande men kände hur kroppen tömdes på blod och insåg att hans tid var ute. Han bad sina kamrater ”hälsa dem därhemma”, berättar Aune rörd.
Hon månar om sin mamma
Hon påminner de yngre generationerna om krigets fasor och om oår som de sluppit att uppleva.  Alla tycker att det kan behövas och vara nyttigt att få höra.
– Det har känts som sagor när mamma har berättat om kriget, säger Anja.
Hon månar om sin mamma.
– Mamma sover hos oss men är hemma hos sig på dagarna. Hon bakar och håller oss alla med både matbröd och bullar, säger Anja.
– Ja, jag klarar mig själv helt och hållet än så länge. Men sedan jag fick stroken så har jag blivit oroligare. Det känns bra att få sova hos Anja och Göte, säger Aune.
Kerstin Anttila
kerstin.anttila@nsd.se