Det är vanskligt att först göra två mycket formella pressinbjudningar när två ministrar som har nyckelroller i landsbygdens och näringslivets utveckling ska besöka en bygd som riskerar att drabbas ofantligt hårt av en krisande gruvindustri – och sedan vända på klacken och trycka på att det bara förts informella lunchprat och visningar av gruvområdet.
När situationen ser ut som den gör, när de som berörs griper efter halmstrån för att hålla hoppet levande – och när investerare och aktieägare håller andan och hoppas att konkursen till varje pris ska kunna undvikas – är det snudd på osmakligt.
Men faktum kvarstår dock. Två ministrar besökte Pajala på onsdagen. De satt ner i samtal – informella eller inte – med de parter som samverkar för att rädda gruvan. Näringsminister Mikael Damberg (S), ville se det hela som ett sätt att samla intryck och se hur situationen i Pajala och Kaunisvaara faktiskt är. Men min tolkning är en annan.
Symbolvärdet i att skicka två statsråd är stort. Regeringen vill visa att den sluter upp bakom svensk gruvbrytning och värnar om att Sverige ska fortsätta vara ett av de mest välkomnande länderna i världen för att starta nya gruvor, även fast det nu är tuffa tider på mineralmarknaden.
Kommer regeringen aktivt att rädda Kaunisvaaragruvan – nej. Kommer den att spela en roll? Ja, absolut.
Mikael Damberg menar att Sverige redan investerar miljarder i förbättrad infrastruktur för gruvan och att den är beredd att fortsätta göra det när gruvbrytningen startar på nytt.
"Det är inte bara viktigt för Pajala och Norrbotten. Det är viktigt för Sverige att gruvan kommer igång", säger han.
Det alla inblandade: fack, företagsledning, lokalpolitiker, och nu kanske också Sveriges regering, gör - är att sluta upp bakom gruvan. Det är en kraftfull signal.
"Än är hoppet inte ute", säger Tomas Nilsson, ordförande i IF Metall Malmfälten - och det är sant. De närmaste veckorna kommer dock att bli helt avgörande.