Skolkriget i Pajala har redan avsatt ett kommunalråd den här mandatperioden. Nu finns avgångskrav på ännu ett. Det har minst sagt varit tio stormiga månader som kommunalråd för det socialdemokratiska kommunalrådet Jan Larsson.
– Jag är inte mer än mänsklig. Det är ju inte kul. Varken för mig, min fru eller mina barn med alla avgångskrav och så, säger Jan Larsson.
När en politiker är i blåsväder medföljer en del otrevligheter, inte minst på nätet. Larsson har inte missat att kritiken har haglat.
– Jag borde ju inte läsa det egentligen, men jag vill ändå gå in och se vad som skrivs, säger han.
– Men det är ju inte så kul, för det är ju en massa förtal. Jag har begärt ut alla insändare från Haparandabladet till exempel. En del saker är ju förtal. SKL rekommenderar att vi förtroendevalda ska anmäla det där. Förtroendevalda har inte samma respekt som det har varit. Det har funnits en respekt att man företräder något, men nu är det riktat direkt mot personer. Jag har inte anmält och jag vet inte om jag ska göra det. Men samtidigt är det inte bra att låta det vara, sådant kan ju trigga igång andra och det kan trigga någon som inte är helt frisk att göra något.
Öga mot öga är det dock inte någon som uppträder hotfullt.
– Det var någon som ringde mig som var jättearg och som sa att jag var så dum. Men det hördes att han var på fyllan. Han var så full att han till och med presenterade sig.
Vad sa han?
– Han sa hur jäkla dum jag är som stänger ner skolor och byar, hur dum jag är mot barn och så där. Men det var en som hade fått i sig ett glas och som skulle vara tuff.
Jan Larsson säger att när han var på medlemsmöte och skulle förklara beslut som hade fattats i kommunfullmäktige, som gick emot arbetarekommunens styrelses vilja, möttes han av burop och glåpord. Nu vill han inte gå på mötena längre.
– Det är trist som sjutton när det är internt. Politiska motståndare är ju ingen match, det är en del av spelet att de kräver avgång och har åsikter på mitt sätt att sköta uppdraget. Men när det är en intern grupp är det inte kul. Och det är ju inte bra inför valet, det står ju klart.
Medlemmarna har röstat fram styrelsen. Styrelsen vill ha bort Larsson. Men han ser det inte som att majoriteten av väljarna eller medlemmarna vill ha bort honom. Han försvarar sig fortfarande med att han har blivit invald i fullmäktige av väljarna och att han inte viker sig för arbetarekommunens vilja.
Hur mycket stryk har du tagit av allt?
– Ganska mycket. Men jag har ju hållit på länge med det här och sticker man ut ansiktet får man vara beredd på kritiken. Men återigen: När det är internt är det svårt. När man följer partiets ideologi och politik och det ändå blir så här.
Var får du ditt stöd?
– I fullmäktigegruppen känner jag stöd. Det är tre eller fyra stycken som röstar med KD, men majoriteten från fullmäktige ställer sig bakom mig, även efter överförmynderihistorian. De ringer och sms:ar och säger att jag ska stå på mig och inte lägga av. Skulle de också ha velat bli av med mig hade jag ju inte kunnat sitta kvar.
Du har funderat på att sluta?
– Ja. Och det var ju inte ens meningen att jag skulle vara kommunalrådskandidat från början. Alternativet var att välja någon som står utanför fullmäktige. Men vem ska då prata? Vem ska då föra fram kommunstyrelsens vilja? Då får någon annan göra det och i min mening blir det fel. Klart att kommunalrådet ska vara i fullmäktige.
Framtiden då?
– Jag ska gå i pension 2019. Jag hade ju redan gått i pension innan, jag var på väg att lägga ned innan det här kom. Jag kan tänka mig att vara på fullmäktigelistan, men jag har ingen ambition att ha en framträdande roll.