– Selma Lagerlöfs anda lever ännu i Stockholm, säger Bengt Niska, riksförbundets ordförande.
Niska brukar exemplifiera tornedalingars förtryck med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. I Selma Lagerlöfs berättelse flög gåsen Akka genom hela landet. Men Tornedalen besöktes aldrig.
2013 skickade en ansökan in till Stockholm stad om ett förvaltningsområde för meänkieli. För några veckor sedan kom beskedet. Stockholms stad blir en del av förvaltningsområdet för samiska – men inte för meänkieli. Återigen känner sig STR-T bortglömda.
Under det gångna året har förbundet skickat ut ett antal pressmeddelanden. Flera av dem har handlat om samma sak: De nationella minoriteterna glöms bort.
Skolinspektionen har släppt en rapport om flerspråkiga barn – utan att nämna nationella minoriteter. När förskolans läroplan skulle få en översyn var inte STR-T inbjudna. Den gamla tornedalingen hade kanske låtit det passera. Men nu tar de upp kampen. Som Bengt Niska säger:
– Vi är på gång. Meänkielitalande människor har inte gjort mycket väsen av sig tidigare, men nu är vi på gång.
Stockholms stad välkomnade samiskan, men inte meänkielin. På många områden ligger samiska minoriteten långt före alla andra nationella minoriteterna. Ta bara i kronor och ören. Sametinget har ett ramavslag på 45 miljoner kronor. Bidrag till samisk kultur: 15 miljoner. Främjandet av rennäringen: Över 100 miljoner. Åtgärder för nationella minoriteter: 26,7 miljoner.
Tornedalingars riksförbund har en bråkdel att jobba med. Om man räknar in stödet för sex kommuner i förvaltningsområdet får tornedalingar statligt stöd på ungefär sju miljoner kronor. Förbundet har en och en halv anställd som ska stå för utvecklingen av minoriteten.
– För att driva den här butiken med åtta lokala avdelningar och stå för hela utvecklingen finns en och en halv anställd. Maja (Mella) här är kaffekokare, hon hämtade bullarna vi äter nu. Hon skriver remisser på tegelstenar som kommer i parti och minut. Hon ska vara jurist när hon granskar dokument – hon får göra allt, säger Bengt Niska som menar att det behövs mer resurser för att utvecklas.
– Det handlar om att belysa hur snedfördelat det är. Systemet är cyniskt. Vi har inte samma möjligheter att jobba med språk och kultur utifrån de förutsättningar som ges, säger Maja Mella som är verksamhetsledare på STR-T.
Varför är skillnaden i ekonomin så stor jämfört med samerna då? En förklaring är rennäringen, en annan är att sametinget är en myndighet. Och Bengt Niska menar att deras kamp började långt tidigare – och har varit framgångsrik.
– De har tagit kampen. De har varit undertryckta i alla möjliga sammanhang, men de har tagit kampen och har drivit den framgångsrikt. Vi har förlikat oss med majoritetssamhället och i vissa lägen försökt utplåna oss själva på grund av det språkförtrycket som har funnits.
Då fann sig folk i att tvätta bort sin bakgrund och prata svenska i stället. I dag är läget annorlunda.
– Nu finns det unga människor i 20-årsåldern som har tagit kampen, föräldrar i 30-årsåldern undervisar språket till sina barn och är stolta över det, säger Bengt Niska.
Men för STR-T är ekonomin fortfarande en viktig punkt som behöver utvecklas.
– Vi har ett enormt tryck på det här lilla kansliet. Men från 2010 har allt stått still i penningflödet. Fältet har alltså mobiliserat sig, men myndigheterna hänger inte med. Och om inte det här löser sig inom två-tre år kommer vi få en kris för då tappar ju människor framtidstron, menar Maja Mella.
En annan sak man pekar på är en ny myndighet.
– I dag är det Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget som uppföljningsmyndigheter för nationella minoriteter och det är vi inte nöjda med. För det första är det uppdelat på två och för det andra känns det något konstigt att en minoritet av fem ingår i detta. Här tar vi dessutom svansföring och säger att den gärna får placeras i Tornedalen. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) vill sprida ut myndigheter över landet och här har han en fantastisk möjlighet att placera något i Tornedalen, säger Niska.
Ett språkrevitaliseringscenter är också på agendan. Det är ännu ett framsteg. En nationell kulturinstitution för Tornedalingar är en fjärde punkt som Mella och Niska ser som viktigt. En femte och kanske den viktigaste punkten är försoning.
– Någonstans finns en föreställning om att vi inte har varit utsatta för förtryck. Vi är den mest bortglömda och undanskuffade folkgruppen.