Jag tyckte att de försvarade sin makt med oärliga metoder: åldersförtryck, nepotism, bastubeslut och gubbmentalitet. Jag var övertygad om att det fanns horder av yngre människor som brann för att vara med och bestämma, men som trots otaliga påtryckningar aldrig fick chansen.   

Så här halvvägs i livet tycker jag nog att de är alldeles för få. De äldre i politiken, alltså. Ja, egentligen inte bara där, utan överallt i samhället där det finns ett uns av makt att sniffa sig fram till: föreningsstyrelser, intresseorganisationer eller samrådsgrupper. Samma sjuttioplussare tvingas sitta på fyra fem olika stolar: som kassör i Hjärt- och lungföreningen, suppleant i Miljö- och byggnämnden, ideell arbetskraft vid fotbollsturneringen och ombud till studieförbundets halv- och helårsmöte. Kanske rent av ett ordförandeskap i något kommunalt bolag på det. Bara för att ingen annan riktigt hade möjlighet att ta det. För någon måste ju.  

Naturligtvis finns det undantag. Det finns sammanhang där de borde maka på sig och göra rum för andra, sammanhang där de underskattar yngre krafter så till den grad att de systematiskt utestänger dem, men jag upplever att sådana sammanhang idag är ganska sällsynta. Är det uteslutande positivt? 

Artikelbild

Så här halvvägs i livet ser jag att mina jämnåriga har svårt att hitta tid för ideellt engagemang. Istället sneglar jag mot pensionärerna och hoppas att de vill ställa upp, men den stora merparten av fyrtio- och femtiotalisterna tycks hysa ett tämligen vagt intresse för den representativa demokratin, vare sig den utgörs av det lilla uppdraget om två tre möten per år eller det stora uppdraget som binder människan till veckovisa förhandlingar. Kanske handlar det om tidsbrist även där, eller handlar det om likgiltighet eller dåligt självförtroende? Jag vet inte varför, men jag tycker mig se att det händer. Att pensionärernas skara glesnar. 

Det sägs att det är svårt att rekrytera ungdomar till föreningar och politiska uppdrag. Att unga människor inte längre vill engagera sig på de traditionella sätten, men jag har svårt att se att en trettioåring skulle vilja kliva på en ordförandepost i allergiföreningen, efter att den tidigare ordföringen dött av ålder? Varje åldersgrupp har sin uppgift i arbetet med att hålla demokratin vid liv. Pensionärernas är viktigare nu än någonsin. Så, pensionärer i alla kommuner, organisera er!