Kerstin Thorvall har setts som en feministisk förebild för att hon valde bort mammarollen, prioriterade sin egen njutning och låg med yngre män. Men är det verkligen feministiskt att som kvinna bete sig som män har gjort, om det innebär att bete sig illa? Kerstin Thorvall sexturistade, vad är frigörande med det?

Under ett seminarium i litteraturvetenskap diskuterade min klass de frågorna. Åsikterna gick isär. Det var inte feministiskt, men ändå frigörande för Thorvall på ett personligt plan, menade jag. Men feminism är ju en rörelse och det finns inget feministiskt om det bara hjälper Thorvall själv, tyckte någon annan.

Jag landade i hållningen att feminism inte utnyttjar människor med mindre makt för egen vinning, och därför var Thorvalls handlingar inte feministiska. Men hon var en fantastisk författare och jag står fast vid att hennes självbiografiska skildringar har varit viktiga då de tröstat och inspirerat.

Aase Bergs ”Haggan” får mig att återkomma till diskussionen min klass hade på det där seminariet. Romanen handlar om Thelma och Victor som förälskar sig i varandra trots att de båda är gifta på varsitt håll. När Victor inte skiljer sig, trots att Thelma gjort det, förklarar hon krig. Det är befriande, men det är inte en lathund i feministisk praktik.

Ändå har flera kritiker inte bara recenserat boken, utan också Thelma som feminist; och kommit fram till att hon inte är en god sådan eftersom hon riktar sådan ilska mot Victors fru. De kritikerna blandar ihop äpplen och päron. Många svikna älskarinnor har nog tyckt att det varit befriande att läsa ”Haggan” som en hämndaktion mot otrogna män. Boken behöver inte ha en djupare feministisk agenda än så.

Men inte bara de som recenserat ”Haggan”, utan också jag, har gjort misstaget att ta personlig hämnd för feminism. För något år sedan skrev jag i tidskriften ”Författaren” en essä med tesen att det i triangeldramer visst kan vara feministiskt att vara ohövlig mot andra kvinnor. Jag behövde skriva den essän, eftersom jag var svartsjuk och arg, men den gjorde inte att samhället kom närmare jämställhet.

Trots att jag nu, ett år senare, tycker att min tes var naiv kommer jag att fortsätta att hämnas genom att skriva. Jag har alltid gjort det. När jag var yngre för att min blyghet hindrade mig från att prata och i text kunde jag vara lika självklar som andra var i samtal. Numera har jag sällan problem med att få munnen att gå. Tvärtom har jag för mycket att säga till dem som inte vill lyssna, och då måste jag skriva för att få upprättelse. Alla mina texter är inte spunna ur hämnd, men mina bästa är det. Flera av dem har också gett andra tröst.

Men de behöver inte vara feministiska. Feminist är jag på andra sätt än genom att skriva. Det personliga är politiskt, men personliga texter är inte alltid politiska texter.