I december tävlade Linda Sandström för första gången i hyrox under Fitnessfestivalen i Stockholm. Idag är hon världsmästare i sin klass, efter tävling i Chicago.
– Jag frågade om de hade någon klass för funktionshindrade och det fanns så jag anmälde mig, berättar hon.
Därefter var 34-åringen från Piteå fast.
Hon följde redan flera hyrox-atleter på sociala medier. I slutet av förra året började hon själv träna i sporten och hon har redan deltagit i tre internationella tävlingar. Den 15 juni blev hon världsmästare i sin klass för svårare neurologiska funktionshinder.
– Det kändes mäktigt, säger hon.
Hyrox är en så kallad functional fitness-sport, där kroppsviktsövningar kombineras med löpning, lösa vikter och andra rörelser.
– Jag gillar kombinationen med löpning, styrka och att man får pressa sig till max under lång tid. Men det gäller att göra det så snabbt som möjligt, säger hon.
Linda jämför hyrox med crossfit och hur hyrox är mer säkert för henne med cerebral pares.
– Skillnaden är att i crossfit-tävlingar kan jag få vilka hinder som helst. Hyrox har samma bana varje gång. Det gör att jag lättare kan anpassa momenten utefter min funktionsnedsättning och träna inför tävlingen. För mig blir då momenten säkrare och det innebär en mindre risk för skador.
Hyrox-banan består av åtta moment: skidmaskin, dragning och knuffning av släde, burpees, roddmaskin, gång med kettlebells, utfallssteg med en sandsäck på ryggen och till sist kast av 4-kilos träningsklot, så kallade wallballs. Mellan varje hinder är det en kilometers löpning.
För Lindas klass kan dock både vikt och distans skilja sig från en normal dambana.
Ett par moment med tyngder (släden, wallballs och sandsäcken) är hälften av normalvikten och detsamma gäller distansen för kettlebell-gången. I stället för att springa en kilometer mellan varje hinder, det vill säga totalt åtta kilometer, springer Linda 350 meter per sträcka och hon får göra utfallssteg på en fot fast samma sträcka, 80 meter. Distansen för skidmaskinen och roddmaskinen är densamma som för dambanan, 1 000 meter. Hon har även rätt till en pall när hon till exempel kastar wallballs ifall hon tappar balansen, samt en guiderunner under hela loppet.
– En guiderunner hjälper mig med orienteringen av banan. Den kan hjälpa mig med att spänna fast mina fötter i roddmaskinen och se till att jag inte faller i utfallsstegen.
Första tävlingen Linda deltog i var hon ensam i sin klass med tiden 1 timme, 14 minuter och 16 sekunder. Nästa tävling hölls i Köpenhamn och Linda var återigen ensam i sin klass. Denna gång sprang hon nästan en kvart snabbare på 1 timme, 1 minut och 41 sekunder. Det var även då hon kvalade in till världsmästerskapet i Chicago. Hon fick beskedet med inbjudan den 19 maj. Hon skulle vara på plats om mindre än en månad. Linda bokade snabbt resor och hotell, och flög till USA för att tävla den 15 juni.
En dryg vecka innan mästerskapen kontaktade hon den då trefaldiga singel-världsmästaren Lauren Weeks på Instagram, för att fråga om hon ville vara hennes guiderunner.
– Hon sa ja och ville jättegärna vara min guiderunner.
Lauren skulle också tävla i Chicago, men under andra dagar så schemat gick ihop. Lauren vann guld i dubbel och kom trea i singeltävlingen.
– Det var fruktansvärt roligt att ha med henne, vi blev ett perfekt team. Vi har fortfarande kontakt och om jag skulle kvala in till VM i Stockholm 2026 kommer hon vara min guiderunner igen!
Under mästerskapets sista dag vann Linda och fick titeln "World champion in adaptive racing" i klassen "Neurological Major".
– Det kändes helt otroligt att vinna. Från att ställa upp i min första tävling för sju månader sedan i Stockholm, till att kvala in till VM och vinna.
Det bästa med sporten tycker Linda är gemenskapen.
– Alla hälsar och hejar på alla i hyroxfamiljen, oavsett om man är nybörjare eller elit.
Tidigare har Linda tränat löpning och på gym. Med hjälp av en personlig tränare har hon kunnat arbeta med sin styrka, balans och koordination. Den personliga tränaren slutade för ungefär ett halvår sedan.
– Jag har fått stå på egna ben sedan dess, men det har fungerat.
Under det senaste året har hon även tränat mer functional fitness och gruppträningar, där det gått att anpassa övningarna utifrån hennes behov. Det är tack vare kombinationen gruppträning och rätt stöd från PT:n som gett henne möjligheten till att utvecklas som hon gjort.
– Det är det som gjorde att jag kunde prestera så bra i tävlingen.
Hur ser träningsmöjligheten ut generellt för personer med funktionsnedsättningar?
– Inte bra. Jag vill inte att det ska uppfattas som att jag kritiserar gymmet eller Piteå, för det gör jag inte, men det är svårt. Tack och lov klarar jag mig med instruktörens anpassning vilket gör att jag kan vara med i den ordinarie verksamheten, men skulle jag ha en svårare funktionsnedsättning blir det svårt att ge hur mycket anpassat stöd som helst i en gruppträning.
Hon lyfter även hur hon aldrig kunnat vara med på parasporten som rörelsenedsatt.
– Det är så det ser ut och det är på grund av att majoriteten av de som idrottar i parasporten har intellektuella funktionsnedsättningar och vi kan inte träna tillsammans. Man måste splittra på rörelse- och intellektuell funktionsnedsättning för vi behöver olika sorters stöd. Men om det finns en majoritet av den ena gruppen anpassas verksamheten utifrån den, och då stöts vi andra undan.
Linda vill se fler rörelsenedsatta personer idrotta.
– Jag tycker alla ska få kunna hitta sin potential här i Norrbotten.
Hon fortsätter berätta hur hon har behövt hitta sina egna vägar för att nå dit hon är idag.
– För mig har det gått bra. Men det är alltid en ekonomisk fråga, så enkelt som att ha råd med ett gymkort. Föreningar är små här och de gör så gott de kan. Det krävs mycket för att hålla igång träningsverksamhet.
Varför tror du att du ser så få funktionsnedsatta som idrottar?
– Jag tror många är rädda för att sticka ut. Men man får acceptera att man är den man är. Det är det bästa med hyrox - gemenskapen. Alla pushar mig och jag pushar alla. Och alla får möjlighet att testa sina gränser.