Curt Boström, en av arbetarrörelsens starkaste profiler i Norrbotten, har gått ur tiden.
Jag minns en rasande skicklig politiker och en generös människa.
Curt Boströms viktigaste insats för Norrbotten gjorde han som ordförande för S-distriktet i Norrbotten i början av 1980-talet. Han och LO-distriktets ordförande Manny Lindqvist gick i bräschen för utvecklingsplanen för Norrbotten.
Drömmen om Stålverk 80 hade kraschat i slutet av 1970-talet. Basindustrierna var konkursmässiga. Arbetslösheten i Norrbotten var högst i landet.
I det läget tog Boström och Lindqvist initiativet till utvecklingsplanen. De övertygade den socialdemokratiska partiledningen, med Olof Palme och Ingvar Carlsson i spetsen, om behovet av en extraordinär insats i Norrbotten.
1983 blev idéerna verklighet i form av den stora Norrbottenspropositionen. Den nya S-regeringen avsatte fyra miljarder kronor för att rädda basindustrierna men också för att utveckla nya verksamheter vid högskolan i Luleå och rymdtekniken i Kiruna.
Som ordförande i SSU-distriktet 1984-87 upplevde jag Boström som genuint intresserad av den socialdemokratiska ungdomsverksamheten.
Han satte sig aldrig på några höga hästar utan tog sig alltid tid att tala med SSU:arna och att medverka på kurser och konferenser.
Det fortsatte han med även efter utnämningen till landshövding 1985. Även unga SSU:are kände sig välkomna till residenset under hans hövdingetid.
Vi som var unga och nya i politiken hade en vän i Curt Boström.
Sådana ledaregenskaper ska inte underskattas. Curt Boström såg till att även andra blev sedda och fick chansen att växa.
"Det är inte bara Hawaii" är ett uttryck som jag förknippar med Curt Boström.
Han använde orden ofta när det blåste motvind i politiken eller han ställdes inför en särskilt svår fråga.
Men för det mesta upplevde jag ändå att det var mest Hawaii med Curt Boström. Han utstrålade glädje och inspirerade nya generationer till politiskt engagemang.
Jag saknar honom mycket.