Plats finns för alla

En renskötare kan bli turistföretagare, bonde ­eller gruvarbetare – men dessa kan inte bli renskötare.

Hur kan urminneshävd som skapades under ”urminnes” förutsättningar för det samiska folket – som levde med och enbart av renskötsel – nu komma att gälla för cirka 10 procent av samerna? En rättighet endast för registrerade renskötselföretag, där de stora flertalets ägare har inkomster av vanliga svensson-jobb i gruvor, från turism eller annan näring, sida vid sida med övriga svenskar.

En ordförande i en av våra samebyar är vd i ett företag med 30–40 anställda som i flera år haft uppdrag åt två av våra största gruvföretag – inget fel i det.

Felet är att man under de premisserna inte jämställs med övriga svenskar och kommer troligtvis likt många andra förvärvsarbetande renskötare att åtnjuta Girjasdomen.

Girjas med 32 renskötselföretag äger också Girjas Adventure som säljer upplevelser i fjällvärlden med bland annat ripjakt – 6 000 kronor per person. Ett lukrativt turistföretagande i kraft av domen kommer att inbjuda till en ökning av lättare sätt till inkomster utanför renskötseln, som dock får stå för rättigheterna. Denna affärsverksamhet ingick knappast i tolkningen av urminnes hävd. Ökad lukrativ affärsverksamhet skapar i så fall motsättningar i inlandet om övriga blir lidande på grund av domen.

Var finns det demokratiska i att cirka 4 600 personer som äger renar och 2 500 av dessa som har ”betydande” inkomst av renskötsel (uppgift från Samediggi) kan få förvaltningsrätten för jakt och fiske på över 30 procent av landets yta?

Har inte släktskapen inom det samiska folket raserats och delats upp av människor med olika värden, när levebrödet för många till största delen intjänas genom vanliga yrken utanför renskötseln? Att arbeta med renar ger suverän status, vilket inte heller är tidsenligt demokratiskt. En renskötare kan bli turistföretagare, bonde eller gruvarbetare – men dessa kan inte bli renskötare.

Här bor vi många i samma villakvarter, samma trappuppgångar, har barn i samma skolor, delar samma aktiviteter, fikar runt samma bord inom sjuk- och åldringsvård, serviceyrken, i gruvnäringen både ovan och under jord. Jag har inte hört att de som också har renskötsel vid sidan om har blivit annorlunda bemötta i vardagen, arbetslivet eller i övrigt umgänge.

Nu har plötsligt goda grannar hamnat i en situation, där domen ger den ene rätt att förbjuda det vardagligt bekanta, till exempel att ovan odlingsgränsen pimpla utanför sin stuga man ägt i flera generationer. Kan till och med gälla familjemedlemmar till renskötare, som arbetar utanför renskötseln och med livslånga förankringar i området.

Är det vettigt att folk här uppe och som arbetat för samhällets bästa, skapat ett friluftsliv som man kan njuta av, efter tio månader om året på 1 200–1 500 meters djup i dieselavgaser, eller med slit i underbemmannad vård- och skolomsorg blir oskäligt vingklippta av Girjasdomen?

Att sedan tala om att domen är för att i grund skapa matro för renarna är märkligt. Mat finns överallt på barmark på dessa enorma ytor uppe till fjälls. Att till fots komma i närheten av skygga lättfotade renar är en bedrift och försumbar i störningshänseende.

De fredade områdena har under flera års tid ut­ökats både på barmark och snö, på renskötarnas begäran, till gagn för näringen. Märkligt är att samma renar söker sig till och kan samsas med alla ”svenskar” vintertid, för att äta sig mätta när betet är som svårast att få tag i – till och med i trakterna av Luleå och Boden med flygtrafik i luften och andra störningar.

Att rovdjursstammarna är mindre inne i national­parkerna än utanför är länge känt, domen lär knappast stärka stammarna då Svenssons närvaro troligtvis ­ytterligare kommer att minskas till nationalparks­nivå. (Girjasområdet för fiske är redan stoppat för Gällivarekortet.)

Renföretagandet verkar röra upp sympatier likt vargfrågan hos människor som inte är berörda. Tråkiga och otidsenliga motsättningar trappas upp av domen, som ingen är betjänt av.

Det positva som jag hoppas i nuläget är att Girjas håller vad man lovat gentemot ortsbefolkning i första hand och övriga medborgare och får bort det oseriösa utländska intrånget i fjällvärlden – affärer med jakt och fiskeresor – vilket staten inte klarade av.

Är vi inte svenskar allihop, mantalsskrivna inom rikets gränser, och ska därmed ha samma rättigheter och skyldigheter?

Jag hoppas att 40 års god sämja – i motionsspåren för mig och övriga Kullebor, med hundar på Mellanbyns marker ihop med renar – fortsätter ograverat.

Plats finns för oss alla.