När lilla Daniel får se fotbollen skiner han upp. Trots att han bara är 1,5 år gammal sätter han full fart när pappa John kastar i väg bollen.
– Det är härligt att se. Det är så här man vill att barn ska ha det. Med grönt gräs under fötterna, säger Gabriella Maria Takino Sundström.
Livet i Råneå är något helt annat än vad hon är van med. Hon växte upp i Brasilien i staden São Paulo med en svensk pappa och en japansk mamma.
I staden bor 11,4 miljoner människor och i hela kommunen bor cirka 22 miljoner.
– I själva São Paulo stad är det svårare att ha en egen trädgård men ändå finns mycket grönska. Och utanför finns mycket natur, särskilt på landsbygden, säger hon.
Kontrasterna mellan den stora staden och Råneå är ändå mycket stora.
– Det är tryggare här. Det är nog det viktigaste. Sedan tycker jag om lugnet och tystnaden. Det är supernice att kunna lyssna på fåglarna och inte bara höra trafiken och bilarna som kör och som tutar och låter, säger hon.
John Takino Sundström, 38, har rötterna i Råneå. Gabriella lämnade Brasilien för tio år sedan. De två träffades i Uppsala i slutet av 2015, ungefär ett halvår efter att Gabriella kommit till Sverige.
– Jag pluggade svenska i Uppsala och en kompis ville göra en muntlig examination med mig. Hon frågade om jag ville fika tillsammans med henne efteråt. Då träffade jag John för första gången.
De senaste åren har Gabriella arbetat som grafisk formgivare. John arbetar som elkonstruktör, men just nu är han pappaledig.
Gabriella går runt i trädgården och stannar till vid växthuset och bänkarna som hennes man har byggt. Allt andas ordning och reda.
– Man känner sig rik när man kan odla sin egen mat på det här sättet. Och vitlök det har vi nu så mycket av att det i stort sett räcker hela året, säger hon med ett leende.
Själva odlandet står hon för. Sallad, blomkål, morötter, grönkål, bönor, vitlök, zucchini och majs precis har börjat att ta fart.
– Det har hänt något varje gång man går ut. Jag värdesätter det här så mycket, säger hon.
Hon värdesätter det jordnära livet i norra Sverige.
– Jag var less på all korruption, allt våld och all skit som händer i Brasilien. Men det bästa med livet här är nog tryggheten. Att man kan gå ut på kvällarna utan att behöva vara rädd, säger hon.
Tre år har gått sedan de lämnade Björkskatan och centrala Luleå. De hade först tänkt sig ett hus i centrala Luleå.
– Vi trivdes så bra på Björkskatan. Så vi kikade väl där. Men så dök det här upp och vi hade varit ute på en ”säljrunda” där Johns föräldrar som bor här i Råneå hade visat upp byn, och då passerade vi just det här huset. När det sedan blev till salu två år senare så började vi tänka, säger hon.
Ju mer de tänkte på att bo där, desto större blev deras längtan. I dag har de bott i Råneå i tre år. På frågan om de fortfarande håller span på objekt närmare centrala Luleå svarar Gabriella:
– Nej. Vi trivs så pass bra här nu. Sedan har vi ju Johns föräldrar som bor här och sådant är också mycket värt när vi nu har Daniel. Att han har nära till sin farmor och farfar. Min närmaste släkting är ju min tvillingsyster som bor i Uppsala.
Daniel har nu lämnat bollen. Småbarnsföräldrarna får verkligen hänga med i svängarna för det lilla busfröet har hela tiden nya upptåg på lut.
– Det här är ett annat liv nu. Med huset. Med en familj. Och en ny plats. Det är ett annat liv. Ett bra liv, säger hon och låter blicken färdas ut över Råneträskets vattenspegel.