Det var över två år sedan jag sist såg Familjen på scen, och hur gärna jag än skulle vilja klämma in klyschan "… och mycket verkar ha hänt sedan dess" så tycks den inte riktigt vilja passa in. Jag har tänkt, läst och lyssnat, och kommit fram till att det inte hänt särskilt mycket på Familjefronten de senaste åren. Förutom nya skivan "Mänskligheten" som kom tidigare i år, såklart. Någon drastisk förändring finns ej att höra där heller, då Johan T Karlsson & Co tycks stormtrivas med soundet de en gång byggde och därför inte verkar särskilt sugna på att utveckla det. Gudskelov för det, säger jag som råkar vara totalt såld på just det soundet.

Kumpanen Andreas Tilliander är den första som äntrar scenen för att ta plats bakom bordet vars framsida täcks av den numera välkända flaggan. Ljuden som skapas ur elektroniken under hans fingrar sänder rysningar längs min ryggrad redan under introt till "It Began In Hässleholm", och när Johan själv kommer efter så lyser hela hans ansikte av iver. Partyt kickas igång på allvar, och från min plats i fotodiket sänder jag ut en tyst tanke om att inte en jävel i publiken borde tillåtas stå stilla. Familjen har en förkärlek för analoga trummaskiner, man har inte en enda dator på scenen. Denna vetskap gör det hela så mycket bättre, när man verkligen kan höra alla dessa underbart syntetiska nyanser direkt ur apparaterna som skapar dem istället för att höra förinspelade ljud ifrån en laptop.

Med sig har de även gästsångerskan Ninsun Poli, som medverkar i några av Familjens nyare låtar. Personligen tycker jag att musiken klarar sig bättre utan denna skönsjungande dam, men detta missnöje glömmer jag snabbt bort när de framför det färska stycket "Vinter I April". Johan själv är i mina ögon den som har gett ordet "fuldans" en mening, och entusiasmen går minsann inte att ta miste på ikväll heller. Dansen är härligt spontan, precis sådär töntigt glad som man kan önska sig. Publikkontakten finns där, herr Karlsson flirtar med publiken så det osar om det och kliver i konsertens sista låt även ner från scenen för att motta publikens jubel och high fives. Jag antar att även hans Luleå Hockey-tröja kan ses som en flirt.

Jag har tänkt så det knakar, men inte hittat något särskilt att hacka på. Att tänka så det knakar bara för att hitta något dåligt är dessutom onödigt, varför klaga om dessa negativa tankar inte dyker upp med en gång? Familjen får därför högsta betyg av mig ikväll. En femma för ett fantastiskt sound som gör sig utomordentligt bra på scen, en femma för den totala inlevelsen och för entusiasmen som förmedlades.