Vad tror du på? Ingenting, svarar nog många. Hur kan man tro på något som inte syns!

Man kan möta Jesus, längst ner på botten av samhället, eller varit i den yttersta nöd. Men det jag tänker på är hur en ung människa kan påverkas av ett kristet budskap. På 60-talet började skoldagen med en bön och med en psalm. Alla barn knäppte sina händer och bad Gud som haver. Lärarinnan trampade på orgeln, och vi sjöng med i ”Morgon mellan fjällen”. Jag kände mig upplyft och tröstad, som om någon, större än föräldrar och skola, såg till ens bästa.

Morgonbönen höll på hela mellanstadiet, men psalmsången minns jag blev mindre framträdande allt eftersom. I alla fall så slumpade det sig så att jag på sommarlovet mellan femman och sexan fick vara med på ett ungdomsläger i kyrkans regi i Kvikkjokk. Inte tänkte jag på Jesus eller Gud, men tyckte att det var spännande och roligt att få GÖRA något, och inte bara klättra i träd och cykla. Och där kom den andliga sången!;”Amen, lovet och priset. Amen, vishet och tack, Amen, äran och makten och starkheten tillhör vår Gud och Lammet".

Psalmens ord var inte det jag i första hand rördes av. Det var pathoset, kombinationen av ord och ton. Femteklassarna sjöng och min själ rördes. Men utan förmedlingen av psalmens budskap, genom Bo Lundmark, som då ännu inte fått epitetet ”Lappmarksprästen”, så hade nog inte psalmen gjort mer intryck än den ordinära morgonsamlingen. Jag minns att Lundmark talade om Jesu offer för oss människor, och i ordalag som var begripliga för mig. Prästen berörde känslorna och satte igång en process; vad betyder Jesus?

Lundmarks sätt att förmedla, låt oss kalla det predika, i ett ungdomslägers lokaler och inte i en kyrka gjorde mycket stort intryck på mig. Han öppnade upp mitt medvetande på ett sätt som jag inte varit med om tidigare, även om jag alltid entusiastiskt sjungit med i morgonpsalmerna.

Jag blev inte frälst den där veckan mellan femte och sjätte klass. Men en dörr i mitt medvetande öppnades, förvisso förberedd av kristendomsundervisning i ord och ton, i skolan, men först nu en reell erfarenhet. Min slutsats är att tro är inte något man väljer, utan något man får uppleva, eller inte uppleva, finns.

Blev vi indoktrinerade? Nej, det kan jag inte säga. Lundmarks sätt att kommunicera sin övertygelse saknade både ego och doktrinära tvång. Jag kunde fortsätta att klättra i träd och cykla, läsa de böcker jag ville. Den sommaren upptäckte jag Jesus, men behövde inte skriva på för någon specifik församling. Bo Lundmark visade mig att Jesus finns, men överlämnade också åt mig att själv avgöra om jag ville tro. Det kallar jag religionsfrihet.