Inge Andersson bor med hustrun Lisbeth Andersson i Rensundet med utsikt över Àlven.
ââLisbeths förĂ€ldrar bodde hĂ€r för lĂ€nge sedan. DĂ€refter hade de det som fritidshus. Först övertog vi det och sedan byggde vi en stuga.
Undan för undan vÀxte beslutet fram att de skulle bosÀtta sig dÀr efter pension.
FrÄn mars till oktober tillbringar de mycket tid utomhus.
ââNĂ€r jag kommer hem en fin vĂ„rkvĂ€ll kan jag inte sĂ€tta mig inne och titta pĂ„ teve. DĂ„ vill jag vara ute och göra nĂ„got, sĂ€ger Inge Andersson.
NÀr de bodde i Bryssel for de inte hem till UmeÄ utan till stugan, framför allt sommarhalvÄret.
ââDet var omvĂ€xling. HĂ€r Ă€r det sĂ„ tyst att man hör att det Ă€r tyst.
Visst, sÀger han, att han ibland saknar att kunna gÄ ut pÄ after work en fredagskvÀll och Àta middag med goda vÀnner. Men de har barn och barnbarn sÄ de fÄr del av det livet ocksÄ.
Inge Andersson var dock inte förberedd pÄ att fÄ frÄgan om han inte borde flytta till Boden nÀr han blev kommunalrÄd.
â Det Ă€r Ă€ndĂ„ bara fyra mil. Det var inte bara en som frĂ„gade, utan flera. Spontant undrade mĂ€nniskor om jag nu inte mĂ„ste skaffa mig en övernattningslĂ€genhet. Men avstĂ„ndet Ă€r ju inget problem. Det handlar om 40 minuter. Hur mĂ„nga sitter inte pĂ„ pendeltĂ„g och tunnelbana 40 minuter i Stockholm? Ingen skulle komma pĂ„ idĂ©n att frĂ„ga en bodensare som jobbar pĂ„ jĂ€rnverket om hen ska skaffa en övernattningslĂ€genhet i LuleĂ„. Utan det Ă€r nĂ€r man bor pĂ„ landsbygden som frĂ„gan kommer.
Han tycker det Àr en fördel att bo pÄ landet.
ââJag förstĂ„r problematiken att affĂ€ren stĂ€nger och tankarna kring om skolan skulle Ă€ventyras.
Samtidigt konstaterar han att det hÀnder mycket i Gunnarsbyn.
ââLisbeth har fullt upp varje dag med PRO, kyrkan och vĂ€vstugan. Titta bara pĂ„ hur man stĂ€llt upp med flyktingmottagningen.
Vad ser du som utmaningar och svÄrigheter nÀr det gÀller landsbygdsutvecklingen?
ââDe allra minsta byarna i mer utprĂ€glad landsbygd som till exempel SandtrĂ€sk tror jag i slutĂ€ndan blir fritidsboende och nĂ„gon enstaka fast boende.
Men, tillÀgger Inge Andersson, den gröna vÄgen pÄ 70-talet gav liv Ät mÄnga stÀllen. Han tror att det skulle gÄ att skapa tillvÀxt och villabebyggelse pÄ platser som Unbyn, som ligger sÄ vackert pÄ andra sidan LuleÀlven.
NÀr det gÀller de gamla församlingarna, Edefors och Gunnarsbyn, sÀger han att det handlar om att försöka se till att ha igÄng skolor och faciliteter, till exempel badhuset i Harads, som det ganska snart kommer att bli en diskussion om eftersom det behöver rustats.
ââAtt stĂ€nga det tror jag inte pĂ„, utan vi behöver hitta nĂ„gra överlevnadslösningar Ă€ndĂ„, kanske tillsammans med nĂ„gra ideella organisationer.
Ăr det ett lokalt engagemang som mĂ„ste till?
ââDet kommer nĂ€stan av sig sjĂ€lv. Det ser vi i Gunnarsbyn och Ă€ven i Harads. De hĂ€r servicepunkterna som vi har etablerat. De Ă€r framför allt signaler att visa att vi vill ha service dĂ€r. Nu hĂ„ller vi pĂ„ att utvĂ€rdera dem och ska se vad vi eventuellt kan förstĂ€rka dem med.
FörutsÀtter mÀnniskor att du ska arbeta för din hembygd?
ââMĂ„nga gĂ„nger kanske man fĂ„r nĂ„n gliring pĂ„ skĂ€mt, men nĂ€r jag nĂ„gon gĂ„ng fĂ„tt frĂ„gan pĂ„ allvar sĂ„ har jag varit tydlig med att jag mĂ„ste jobba för hela kommunen. DĂ€remot Ă€r det viktigt att de dĂ€r hemma agerar och hör av sig. Det fĂ„r inte heller vara sĂ„ att de hĂ€mmas och inte vill âbrĂ„kaâ med mig eller kommunen av hĂ€nsyn, avslutar Inge Andersson.