Min femåriga moster fick gula febern och dog på båten. Kroppen kastades i havet. Mormor var så sjuk att hon försökte slänga sig efter, men matroserna stoppade henne. Det sista hon såg av sin dotter var tröjan. I hela livet grät hon till det minnet, säger Signhild Vik.
Signhilds morfar, Karl Fredrik Brolin, var en av många svenskar som i samband med 1909 års lågkonjunktur och storstrejk lät sig förföras av berättelserna om det varma klimatet och den bördiga jorden i väst. Från ett representationskontor i Malmö lockade den brasilianska staten med gratis resor och jordlotter till lycksökande svenskar. I Kiruna bildades samma år en emigrantförening som skulle förbereda en utvandring.
Kirunautvandringen hade sociala och politiska förtecken, precis som den utvandringsvåg som tjugo år tidigare styrt kosan mot Brasilien. Då hade strejken i Sundsvall 1879 lagt grunden till en ny arbetarrörelse och besvikna svenskar sökte rättvisa och frihet utomlands.
Karl Fredrik lämnade Kiruna med löfte om att återvända rikare, något han aldrig skulle göra. Signhilds mormor protesterade.
- De hade det bra i Kiruna, men någon sa att det var bättre i Sydamerika och plötsligt bestämde sig morfar för att ta med sig familjen till Brasilien och odla kaffe, säger hon.
Hur många som lämnade Sverige för Brasilien åren efter storstrejken 1909 är osäkert. Bara i Kiruna ska närmare 500 ha begärt flyttintyg, men mörkertalet är stort. Nog måste det dock ha varit kännbart i en stad som på den tiden hade 7 500 invånare.
I Brasilien väntade usla förhållanden. Klimatet var oförlåtande och många dog av sjukdomar och missväxt. Andra såg såväl hem som skörd sköljas bort i översvämningar. Utblottade valde många att återvända till Sverige medan andra, däribland Signhilds föräldrar, sökte sig söderut.
“Dödskaravanen" gick vidare, över den bruna Uruguayfloden till Argentina och ytterligare några mil genom urskogen. Här slog svenskarna rot och här grundades Villa Svea, i dag ett församhälle till den relativt välmående småstaden Oberá. Låga radhus breder ut sig över en höjd, som i alla riktningar omges av enorma plantager med yerbaté, tobak och majs. Det är hett och fuktigt, men bördigt.
Det är svårt att tro att här fanns för 100 år sedan absolut ingenting förutom regnskog. Buskage, småträd och uråldriga stammar har röjts och fällts för hand, hektar för hektar, under den stekande solen.
Kvar, som ett monument över svenskarnas slit finns den svenska kyrkogården, där Anderssons, Petterssons och Lundströms ligger i långa rader. Här ligger också Signhilds föräldrar som på 20-talet kom till Oberá.
Signhild utbildade sig till lärare, men drev istället en matbutik tillsammans med sin man, en uruguayan. Idag är hon änka och bor bara ett stenkast från Instituto Carlos Linnaeus, den svenska skolan som i år firar 50-årsjubileum. Vägg i vägg står den svenska kyrkan där psalmboken ligger utmed bänkraderna.
Jag frågar om hon någonsin övervägt att återvända till Sverige, men kommer med ens på hur konstigt det låter. Signhild och alla de andra svenskättlingarna är födda här och utöver några dalahästar och bleknande foton är det bara språket som avslöjar hennes rötter. Svenskan är klockren.
- Jag är här i Argentina, men Sverige är mitt andra hem, jag känner det i hjärtat. Och jag har alltid sagt att jag någon gång kommer dit. Det skulle vara härligt att åka, men det är så dyrt.
Hennes mamma, Svea Inga Brolin, ska dock ha längtat hem hela livet.
- Hon sa att hon skulle återvända innan hon dog, men det hann hon inte. Hennes sista önskan var att få lite norrländsk jord strödd på sin grav. Det fick hon tillslut, säger Signhild.