Det är söndag, sen eftermiddag. Victor Wennskog är fortfarande kvar i Ritsem och ska bege sig av hemåt. Kompisen mår efter omständigheterna bra.
– De har opererat ut kulan och han har säkert ont.
Läs mer: Vådaskjuten i Gällivarefjällen
Helgen Victor Wennskog inte kommer glömma började på fredag eftermiddag då han och kompisen åkte upp till Ritsem. De övernattade i husvagnen och gav sig dagen därpå ut på fjället.
– Det var en strapats på vägen ut dit vi skulle. Det var flödvatten och vi körde fast.
Tänkte ni aldrig på att vända?
– Nä, det var full gas. Vi styrde om och höll oss närmare sjökanten.
De kom fram till ett ställe som de tyckte såg lämpligt ut, cirka två och en halv mil från Ritsem. Medan kompisen slog upp kåtan skidade Victor Wennskog upp på ett fjäll i närheten för att se om det fanns ripor.
– Jag lyckades väl hitta det brantaste stället. Det är sådant man gör när man är oerfaren i terrängen.
De kommunicerade via kommunikationsradio. Uppe på fjället fanns det inga ripor.
– Det fanns ingen mat till dem, det var alldeles för mycket snö.
Kompisen höll på att steka fläsk så Victor tog sig tillbaka. De käkade och skidade sedan till det andra fjället. När de var på väg mot toppen var det så brant att de var tvungna att ta av sig skidorna och med hjälp av dem dra sig upp. Där var det också bara snö och inga ripor.
– Då såg vi ett färskt rävspår som vi följde. Vi stannade på ett ställe, i närheten av en renvaktarkoja.
De började spana genom kikarsiktet, men hittade ingenting och bestämde sig för att ta sig ned på ett annat ställe.
– Jag stoppade ned min bössa och när han stoppade ned sin då small skottet av. Han sköt sig i vaden. Han föll och skrek. Jag hann tänka: "Hände verkligen det här". Mitt ute på fjället. Det var som sämsta stället att skjuta sig på, säger Victor Wennskog.
– Det var så overkligt. Det var som alla känslor kom på en gång.
Kompisen sa att han kände sig svimfärdig, men Victor sa åt honom att han inte fick svimma.
– För jag kan inte skida med en 90 kilo tung karl.
Istället sa han åt honom att snöra åt med livremmen för att nypa igen och få stopp på blodflödet. De skidade till kojan. Kompisen före och Victor efter för att ha koll. Han bar både sin egen och kompisen utrustning. Men stugan var igenbommad med ett stort lås.
– Vem låser en stuga mitt ute på fjället? Man var stressad och tänkte att nöden inte har någon lag, även om det bär emot att förstöra någons egendom, säger Victor Wennskog.
Fönstret var haspat och tillsammans fick de lös det. Han lyfte in kamraten, gav honom vatten och sin egen värmetröja.
– Jag fick hans mobil också för han ville att jag skulle ringa hans fru när jag kom fram. Han sa åt mig att jag skulle "skidra för allt vad livet är kärt".
Victor tog sig ned i dalen och tillbaka till kåtan, cirka fyra kilometer från stugan. Under tiden tänkte han på att han hade lite bränsle i skotern och att det kanske inte skulle räcka hela vägen till Ritsem. Han förberedde sig för en övernattning utomhus och tog med vatten, en korvring, skidor, en yxa och en sovsäck.
– Man måste tänka på det när ingen annan kan hjälpa dig.
Han talade med sin kamrat, som hade svåra smärtor, men lät lugn på rösten.
– Det kändes betryggande.
Det började bli mörkt och snöade. Victor Wennskog ville inte köra samma väg tillbaka. Samtidigt ville han helst följa spåret eftersom han inte känner till trakterna och inte ville köra fel. Han pratade med sin kamrat, som sa åt honom var han skulle ta av och han hittade ett ställe där han precis kunde köra mellan träden med skotern. Han försökte hela tiden tänka positivt och ingjuta sig själv mod.
– Jag tror att han kände sig mer ensam än jag. Man känner sig inte lika ensam när man är aktiv.
I Ritsem larmade han räddningstjänsten.
– Fjällräddningen ville att jag skulle följa med dem till stugan och rädda honom. De visste ju en betydligt bättra väg än jag hade kört. Så det gick snabbare och säkrare att ta sig tillbaka dit.
När de närmade sig kontaktade han kamraten.
– Jag hörde en lättnad i hans röst. Han hade ju varit några timmar där uppe.
Själv var Victor kall av svett och stelfrusna kläder. Vantarna var stenhårda. Medans fjällräddarna tog sig sista biten upp till hans kamrat, lade tryckförband och tog med honom ned, så hoppade Victor in i räddningspulkan för att värma sig.
– Jag kröp in där, drack och åt maten jag hade packat ned. När han kom ned och jag öppnade upp pulkan så sa han: ”Vilken fröjd det var att höra din röst”.
Victor Wennskog är utmattad, har ont i huvudet och vill bara sova. Han säger att det som hänt gör saker och ting mer påtagliga. Det hjälper inte bara att veta hur man ska agera, utan insikten kommer att du måste göra något.
– Man förstår på ett annat sätt att det kan hända en själv. Annars tänker man att det aldrig händer mig även om man vet att risken finns. Nu vet jag hur viktigt det är att ha kommunikation som fungera, att aldrig vara själv på fjället och aldrig stoppa in ett skott i loppet om man inte tänkt skjuta.