I helgen höll det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU kongress i Karlstad. Det är ett ungdomsförbunds uppgift att fungera som en blåslampa och driva moderpartiet framför sig – och redan inför kongressens början krävde förbundsordförande Philip Botström att Socialdemokraterna måste höja ambitionerna i sin klimatpolitik.

Det är i våra dagar knappast någon kontroversiell uppfattning, och om det någon gång kan ha hänt att moderpartier irriteras över att deras ungdomsförbund är alltför hetsiga, och vill genomföra alltför mycket på en gång, så var detta inte fallet den här gången; tvärtom talade statsminister Stefan Löfven (S) under kongressen, och gjorde då en särskilt poäng av att uppmärksamma och uppmuntra SSU:arnas engagemang i klimatfrågan.

Däremot sätter SSU-utspelet fingret på en svår punkt för Socialdemokraterna: Man är av tradition ett parti som värnar om tillväxt och industri – men både nya problem och nya generationen kräver en anpassning till den nya tidens krav.

Artikelbild

| Den tyske sociologen Adorno tvingades i exil av naziregeringen, men återvände till Frankfurts universitet efter krigsslutet.

På ena sidan finns de som är övertygade om att vi kan gasa oss ur krisen, att marknaden kommer att lösa allt – och på andra sidan de som menar att vårt samhälle är felkonstruerat i grunden och måste omorganiseras radikalt för att möta det nya hotet.

Mellan dem är det socialdemokratins uppgift att hitta en mellanväg.

Tidigare i somras högtidlighölls, framförallt i hans hemland Tyskland, femtioårsminnet av den framstående sociologen Theodor Adornos bortgång. Och om det finns något citat av Adorno som är mer känt än andra, som fått sådan status att det kan bli dagens citat i en kalender och som snart kanske blivit lika opersonligt och oigenkännligt som ett ordspråk, så är det detta: ”Det finns inget riktigt liv i det falska.”

Det är citat som ställer det individuella engagemanget i klimatfrågan i blixtbelysning: Enligt IPCC bör vi snarast möjligt gå över till att äta vegetariskt – men hur bra är det egentligen, när brasilianska regnskogar skövlas dagligen för att göra ny plats för odlingar av bönor?

Vad hjälper det att man väljer en elbil framför en bensinbil, om inte elen som laddar den är grön? Spelar det verkligen någon roll att man källsorterar och gör allting rätt, om hela systemet runtomkring en är organiserat för att vara fel?

Just här har socialdemokratin en roll att spela. Hur välformulerad och slående Adornos sentens än är och hur korrekt den än är som analys av det rådande läget, så är den allt för kategorisk.

Det blir lätt så när man arbetar med kategorier som ”riktigt” eller ”falskt”, men det är nu inte vad socialdemokratin gör. Den utgår från en insikt om problemet – men frågar i stället vad som är möjligt att göra åt den inom de ramar man har fått att arbeta med.

Det gäller ekonomin: Den orättvisa som präglar världen och Sverige idag är orimlig på gränsen till absurd. Oavsett vilka meriter vårt system har i övrigt gör det fortfarande vissa till miljardärer och andra till svältoffer redan vid födseln.

Det är ett misslyckande. Men i stället för att stirra sig blind på det, frågar sig socialdemokratin vad som egentligen är möjligt att göra åt det. Kanske kommer vi aldrig att lyckas fullt ut – men i så fall ska vi i alla fall komma så långt vi kan på vägen.

Därför är det inte socialdemokratins uppgift att hitta en lösning på klimatfrågan. Det är att utgå ifrån problemet – utan något önsketänkande om att marknaden kommer att lösa allt – och hitta svar som i alla fall räcker en bit.

Ja, det är att bygga en värld där det i varje fall är möjligt att göra någonting riktigt och rätt.