Att de 2015 köpte en stuga vars utsikt är främst oljecisterner, kranar och stora lastfartyg var inget som oroade.
– Snarare tvärtom. Det har verkligen sin charm att följa fartygen och kranarna. Det tror jag alla vi här på "fulsidan" känner, annars hade man inte valt det läget säger Sandra Averbäck Östling och förklarar att Sandöns sida mitt emot hamnen lite skämtsamt av henne själv kallas för den fula sidan av ön.
Sandra och maken Mats valde Sandön för att den är lättillgänglig i Luleå skärgård.
– Vi har minst 100 nätter per år där ute. Är gärna kvar långt in i oktober och har siktat på att bara ha ett mindre boende i stan och bo allt det går i stugan, säger hon.
I fjol satsade paret Averbäck Östling på byte av fasad, fönster och ny båtmotor, åren innan har de även fixat takstolar, tak och ny el. I år blir det däremot inget alls.
– Det är som om allt stannat upp. När det började pratas om de högre bullernivåerna och kanske inlösen av stugor och allt vad det var blev det tufft. Det där med att Luleå hamn funderar på att lösa in stugor som en sista utväg om miljön blir för svår där ute kom som en chock i februari. Och det kom inte via dem i hamnen, vi läste det i media. Det blev en svart helg kan jag säga.
Vad är det då som händer där ute? Jo, Luleå hamn tar höjd för det ökade trycket som bland annat samhällsomvandlingen innebär. Hamnen måste ha kapacitet att frakta upp till fyra gånger mer gods jämfört med idag och klara av en fyrdubbling av fartygstrafiken. Det betyder att dagens 600 fartyg per år kommer vara runt 2 500 och godsmottagningen ska ta emot 30 miljoner ton istället för dagens åtta miljoner ton per år.
Hamnen söker därför miljötillstånd för en rad åtgärder. På agendan står bland annat muddring, förlängning av den nuvarande lastkajen, ny infrastruktur med bland annat ny järnväg och ett bygge av en allvädersterminal. Allt för att bana väg H2 Green Steel, SSAB:s "minimills" och LKAB:s industripark Reemap.
Planerna i hamnen är just nu ute på samråd och på ett möte i veckan bjöds allmänheten in för dialog. Många av stugägarna på Sandön, bland andra Sandra och Mats, var på plats.
– Men när de började mötet och sa att frågor skulle få ställas efter mötet, i foajén, kändes det som; vad är det här för dialog? Nu gick det inte att stoppa frågorna, det var ju många stugägare och fast boende som var väldigt upprörda.
Sandra Averbäck Östling känner sig egentligen tudelad i det som händer.
– Det som sker med omställningen är nödvändigt, det måste ske. Och egentligen vet vi ju inte hur bullrigt det kommer bli där ute. Man vill ju liksom testa först. Men tänk om man inte kommer kunna vara utomhus för att det låter för mycket stor del av tiden? De bullernivåer man nu pratar om känns allt annat än hälsosamma.
Till Kuriren säger Anders Dahl att inlösen av stugor är en sista utväg:
– Ja, vi vill undvika det eftersom vi ser inlösen som det mest inhumana sättet. Men det är inget vi kan styra över, utan det måste ske på frivillig basis. Det bästa vore om vi kunde samsas så att alla kunde få vara kvar på Sandön utifrån sina förutsättningar. Om de inte känner att det är rimligt, då får vi hitta andra sätt.