Ann-Britt Strömberg har levt med allvarliga förlossningsskador i nĂ€rmare femtio Ă„r utan att fĂ„ rĂ€tt hjĂ€lp. Med sin positiva grundinstĂ€llning har hon kĂ€mpat sig igenom kronisk förstoppning och svĂ„ra smĂ€rtor. âJag Ă€r inte bitter, men vi kvinnor förtjĂ€nar bĂ€ttreâ, sĂ€ger hon.
PÄ en gÄrd utanför centrala SkellefteÄ lever 69-Äriga Ann-Britt Strömberg tillsammans med sin man och hundar. Hon Àr en aktiv person som trivs med att vara sysselsatt, men pÄ grund av en oupptÀckt förlossningsskada har livet begrÀnsats.
â Det har styrt hela mitt vuxna liv, sĂ€ger hon.
Som 21-Äring fick Ann-Britt sitt första barn. Förlossningen gick snabbt och ut kom ett stort barn som vÀgde ungefÀr fem kilo. Efter det fick hon information om att hon spruckit litegrann och syddes sedan pÄ plats i förlossningsrummet, utan nÄgon grundlig undersökning.
DÀrefter började problem med förstoppning och magsmÀrtor, men Ann-Britt bet ihop och tÀnkte att det var nÄgot man fick rÀkna med som nyförlöst. Det hon inte visste dÄ var att det bara var början pÄ en livslÄng kamp för att bli tagen pÄ allvar av vÄrden.
â Jag sökte hjĂ€lp otaliga gĂ„nger men fick bara höra att allt sĂ„g fint ut.
à ren gick och Ann-Britt fick tvÄ barn till. BesvÀren kvarstod och blev en del av hennes vardag. Med jÀmna mellanrum trÀffade hon lÀkare pÄ grund av förstoppningsproblematiken, som skickade hem henne med uppmaningen att göra en livsstilsförÀndring. Enligt dem var kosthÄllningen problemet.
â Det var ingen som undersökte mig, utan jag blev bara hemskickad med rĂ„det att Ă€ta mycket fibrer, motionera och dricka vatten.
Förstoppning och smÀrtor blev normallÀge och hon lÀrde sig att laborera med olika medel pÄ egen hand för att över huvud taget kunna tömma tarmen. Ett problem som sakta men sÀkert förvÀrrades och utvecklades till kronisk förstoppning.
â MĂ„nga dagar har jag tillbringat flera timmar pĂ„ toan. Eftersom jag inte fick nĂ„gon adekvat hjĂ€lp lĂ€rde jag mig att stĂ„ ut. Tarmarna har styrt hela mitt liv, om jag haft en aktivitet inbokad har jag alltid varit tvungen att tillbringa hela dagen innan pĂ„ toan med olika laxerande lĂ€kemedel. Om det inte lyckats har jag varit tvungen att avboka aktiviteten. Jag har gĂ„tt miste om sĂ„ mycket.
För tvÄ Är sedan nÄdde Ann-Britt bristningsgrÀnsen. Problemen hade blivit allt svÄrare att hantera och nÀr hon vaknade en natt och vred sig i smÀrtor fick hon nog. Hon ringde vÄrdcentralen och fick ytterligare en lÀkartid.
à terigen fick hon höra att det bara var en förstoppning, utan nÄgon undersökning. LÀkaren pÄstod att det var normalt med en trög mage i hennes Älder. De orden kommer Ann-Britt för alltid att minnas.
â Han sa: âFörstĂ„r du inte att du blivit pensionĂ€r? DĂ„ fĂ„r man rĂ€kna med en trögare mage.â Jag blev chockad, arg och ledsen och ville bara ut frĂ„n rummet.
Ann-Britt Strömberg har sjĂ€lv fĂ„tt laborera med olika lösande medel för tarmarna genom alla Ă„r. âDet har styrt mitt liv pĂ„ alla planâ, sĂ€ger hon.
LÀkarens ord ekade i hennes huvud och skapade en frustration som gjorde att hon bad om att fÄ trÀffa vÄrdcentralens chef. DÀr fick hon frÄgan om hon nÄgonsin hade blivit undersökt för förlossningsskador. Hon fick en remiss till kvinnokliniken dÀr hon bland annat undersöktes med ett 3D-ultraljud.
â Det visade sig att jag inte hade nĂ„gon mellangĂ„rd kvar, tjocktarmen var felplacerad och jag var felsydd bĂ„de in- och utvĂ€ndigt.
Barnmorskan frÄgade chockat hur det kom sig att hon aldrig blivit undersökt för en förlossningsskada eftersom den var sÄ pass allvarlig. DÄ brast Ann-Britt ut i tÄrar av lÀttnad.
â För första gĂ„ngen pĂ„ 47 Ă„r blev jag tagen pĂ„ allvar.
För en mÄnad sedan opererades Ann-Britt för sin förlossningsskada med syftet att ÄterstÀlla mellangÄrden och ÄtgÀrda det som syddes fel för snart femtio Är sedan.
â Mina brustna bukmuskler, som gick sönder vid första graviditeten Ă€r inte lagade. DĂ„ det gĂ„tt alltför lĂ„ng tid utan Ă„tgĂ€rd har magmusklerna skrumpnat och ligger som smĂ„ knyten pĂ„ var sida om buken. Att Ă„tgĂ€rda det Ă€r svĂ„rt och medför smĂ€rta efterĂ„t, sĂ„ just det tackade jag nej till. Mina tarmar stĂ„r nĂ€stan stilla efter att ha plĂ„gats i mĂ„nga Ă„r, nervsignalerna Ă€r nĂ€stan helt förstörda.
Ann-Britt Strömberg Ă€r en riktig hundĂ€lskare. Hundarna har varit till stor hjĂ€lp för henne genom Ă„ren. âGenom att rikta mitt fokus pĂ„ dem har jag kommit pĂ„ andra tankarâ, sĂ€ger hon.
Hennes förhoppning med operationen Àr att kunna leva ett normalt liv dÀr tarmarna inte styr vardagen. Men hon har accepterat att hon aldrig kommer bli helt ÄterstÀlld.
â Jag har fĂ„tt informationen om att möjligheten till förbĂ€ttring Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n sĂ€ker, men hoppet finns.
Ann-Britt pratar varmt om omhÀndertagandet hon fÄtt pÄ kvinnokliniken i SkellefteÄ.
â De Ă€r Ă€nglar och jag Ă€r sĂ„ tacksam för att de lyssnat.
Hon vill peppa andra kvinnor att vÄga söka hjÀlp.
â Vi kvinnor ska inte behöva stĂ„ ut bara för att vi fött barn.