Tove Berglund passerade brottsplatsen med cykel, dĂ„ hon stoppades av gĂ€rningsmannen. Han berĂ€ttar om en skadad kvinna i skogen: âJag fick en konstig kĂ€nsla direktâ, sĂ€ger hon.
Tove Berglund Ă€r pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n jobbet den dĂ€r torsdagen. Med cykel passerar hon Moröhöjdens förskola, och nĂ€rmar sig en korsning. Hon stoppas av en pojke pĂ„ cykelvĂ€gen. Han sĂ€ger till henne att det sitter en skadad kvinna i skogen, och att han inte har nĂ„gon mobil. Han ber om hjĂ€lp att ringa polisen. Tove fick âen konstig kĂ€nsla direktâ. En kĂ€nsla som fĂ„r henne att tveka att följa efter honom in i skogen.
Hon Àr rÀdd att bli överfallen av pojken och vet inte vad som kan gömma sig i skogen.
â DĂ„ kommer ett par gĂ„ende mot oss och jag ber dem om hjĂ€lp. Kvinnan i paret följer pojken nerför backen. Jag och hennes pojkvĂ€n vĂ€ntar kvar, men nĂ€r vi ser att de gĂ„r rĂ€tt lĂ„ngt följer han efter.
PÄ vÀgen ner möter pojkvÀnnen en mamma med sin dotter, som Àr pÄ vÀg uppför backen. NÀr hon hör vad som har hÀnt lÀmnar hon dottern hos Tove och följer med in i skogen.
Fyra personer Àr nu inne i skogen. Tove och dottern stÄr pÄ cykelvÀgen och vÀntar.
â Det kĂ€ndes som en evighet men det tog inte jĂ€ttelĂ„ng tid innan pojken kom ut ur skogen igen. Han upptrĂ€dde vĂ€ldigt underligt.
Vid den hÀr tidpunkten har Luna hittats i skogen. Hon Àr medvetslös och andas knappt, och de larmar SOS direkt.
Efterföljande minuter beskriver Tove som ett "kaos". Ur skogen springer Agnes Westermark, kvinnan som först gÄtt in i skogen med pojken. Hennes pojkvÀn sitter kvar hos Luna.
â Allt gick jĂ€ttefort, alltsĂ„ verkligen jĂ€ttefort, sĂ€ger Agnes.
Inom minuter Àr poliser pÄ plats. De anlÀnder före ambulansen, och inser snabbt hur allvarligt det Àr. En av poliserna plockar upp Luna i famnen och springer mot ambulansen. Tove, som vÀntat pÄ cykelbanan, ser den livlösa Luna i hans armar.
â âDet Ă€r ju ingen kvinna, det Ă€r ett barnâ, insĂ„g jag. Det var helt surrealistiskt pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.
Hon hör samtidigt ett skrik frÄn skogen:
â "Min dotter fĂ„r inte se det hĂ€r!" skriker kvinnan.
Tove, som stÄr intill dottern ifrÄga, vÀnder bort henne frÄn polisen.
Ambulanspersonalen ber polisen köra, sÄ att de bÄda kan jobba för att rÀdda Lunas liv.
Samtidigt som Luna fÀrdas i ilfart till sjukhuset ser Tove pojken plötsligt komma gÄende.
â Han stĂ€ller sig bland oss. Vi stĂ€ller frĂ„gor till honom men fĂ„r sĂ„ otroligt konstiga svar.
Nu anlÀnder Àven Lunas mamma, Emelie, till platsen. Hon körs av en civilpolis till akuten.
â Jag fick vĂ€nta utanför vid akuten och rymdes inte i helikoptern som tog Luna till UmeĂ„. Det blev en vĂ€ldigt lĂ„ng taxiresa istĂ€llet, sĂ€ger Emelie.
Sjukhussalarna i UmeÄ blir familjens nya hem den kommande tiden. Emelie fÄr en egen sÀng sÄ hon dygnet runt kan vara med Luna, som ligger nedsövd.
â De första dagarna var de absolut jobbigaste, vi visste ju inte om hon skulle överleva.
En förundersökning drog snabbt igĂ„ng. âFolk svĂ€rmade till den avspĂ€rrade brottsplatsenâ, berĂ€ttar Tove Berglund.
Men efter elva dagar vaknar Luna upp.
â Ett hĂ„rt slag kom nĂ€r hon vaknade upp och inte gav den respons lĂ€karna ville. De bad henne röra lite pĂ„ höger hand och vifta pĂ„ tĂ„rna. Men hon lĂ„g bara och stirrade. DĂ„ kĂ€nde jag â det hĂ€r Ă€r jĂ€tteallvarligt, sĂ€ger Emelie.
Det strypvÄld Luna utsattes för i kombination med den grova misshandeln har lett till hjÀrnskador och skador i hjÀrtmuskeln och levern. Luna kommer att ha men för livet, har lÀkare konstaterat.
Efter en tid flyttas Luna till SkellefteÄ och familjen turas om att vara pÄ sjukhuset. Under vintern 2023 fÄr hon flytta hem igen, sedan dess fÄr hon hjÀlp av assistenter för att klara vardagen.
NÀr hunden Luna fÄr trÀffa flickan Luna var det glÀdje frÄn bÄda hÄllen.
â Sedan vi kom hem frĂ„n sjukhuset har hon gjort mycket framsteg. Men det Ă€r upp och ner. Hon visar vĂ€ldigt tydligt hur hon kĂ€nner men det kan vara svĂ„rt att förstĂ„ varför hon Ă€r arg eller ledsen. NĂ€r hon Ă€r ledsen eller arg vill man försöka bryta det sĂ„ snabbt som möjligt. Hon kan skrika i timmar och inget man gör funkar, dĂ„ kĂ€nner man sig hjĂ€lplös, sĂ€ger Emelie.
Luna har fÄtt en ja- och nej-knapp som ska hjÀlpa henne att uttrycka sig.
â Vi ser framsteg och minsta lilla grej blir vi jĂ€tteglada över. Som att hon har börjat anvĂ€nda knapparna. Det kanske inte Ă€r sĂ„ stort för andra men för oss betyder det vĂ€ldigt mycket, sĂ€ger Emelie.
Nu, ett Är efter hÀndelsen, Àr skogen glesare pÄ Morö Backe. Sly i skogsomrÄdet har röjts bort för att öka tryggheten. Agnes Westermark, en av dem som hittade Luna, sÀger att det Àr lÀttare att se i skogen nu.
I tvÄ Är bodde Agnes bara minuter bort frÄn brottsplatsen. Hon sÀger att det i vanliga fall Àr ett livligt omrÄde med mycket lekande barn.
â Men efter det hĂ€r var det helt dödstyst pĂ„ skolomrĂ„det. Det fanns en rĂ€dsla hos alla. "VĂ„gar jag slĂ€ppa ut mitt barn?" tĂ€nkte förĂ€ldrar.
Det tog mÄnader för Agnes Westermark att vÄga passera brottsplatsen igen. Hon bodde vid tillfÀllet bara minuter dÀrifrÄn.
Till vardags jobbar Agnes pÄ en förskola pÄ Morö Backe. Dagen efter brottet gick hon till arbetet, Àven om det kÀndes jobbigt.
â Jag fĂ„r rysningar bara av att prata om det. Den natten sov jag inte en blund och stĂ„ngade mig till jobbet pĂ„ morgonen. Sedan bröt jag ihop nĂ€r jag sĂ„g barnen leka pĂ„ förskolan, det blev en sĂ„dan kontrast.
Tiden efter vÄldsdÄdet sÀger Agnes att hon hade flera dippar och dalar. Hon tÀnkte mycket pÄ Luna, som dÄ kÀmpade för sitt liv.
â Det enda jag ville var att hon skulle överleva.
Det tog lÄng tid innan Agnes vÄgade gÄ tillbaka till brottsplatsen. Fyra mÄnader.
â Jag ville göra det för att kunna bearbeta det som hĂ€nt, sĂ€ger hon.
I dag mÄr hon bra, men det har krÀvts mycket stöd och hjÀlp.
â Jag har fĂ„tt sĂ„n otrolig stöttning av vĂ€nner, familj, kolleger, och min psykolog.
Samtidigt kommer det som hÀnde för alltid att följa henne.
â Vissa detaljer etsar sig fast och kommer att finnas kvar resten av livet, sĂ€ger Agnes.
NÀr Norran nu trÀffar Luna, ett Är senare, Àr det en fin och solig sommardag. Hon blickar ut över Àlven i centrum tillsammans med mamma Emelie. Pappa och lillasystern har precis köpt glass och dricka.
â Hon Ă€ter samma mat som vi, den behöver bara skĂ€ras upp lite, och sĂ„ behöver hon hjĂ€lp att fĂ„ den till munnen, sĂ€ger Emelie.
Varje dag gör Luna olika rehabiliteringsövningar â och det ger resultat. Det mĂ€rks nĂ€r mamma vill ge henne för mĂ„nga pussar och behöver stötas bort.
â NĂ€hĂ€, sĂ„ fĂ„r man inte göra lĂ€ngre, du har blivit sĂ„ snabb karate-Luna, sĂ€ger Emelie och skrattar.
Nu pÄ sommaren Àr familjen ute sÄ mycket som möjligt med Luna. Hon fÄr delta i den grad det gÄr.
â Till en början var vi rĂ€dda att ta med henne pĂ„ saker, att hon skulle bli upprörd eftersom hon Ă€r sĂ„ begrĂ€nsad. Men det rĂ€cker att hon ser sin syster och de andra barnen leka för att bli glad. Nu Ă„ker vi bara ivĂ€g och testar hur hon kĂ€nner.
Att röra sig med Luna sittandes i rullstol har blivit en helt ny vĂ€rld att komma in i, sĂ€ger Emelie. âDet Ă€r saker vi aldrig behövt tĂ€nka pĂ„ innanâ.
Ute pÄ stan stöter familjen ofta pÄ mÀnniskor som vet vad som har hÀnt Luna. En av de mÄnga förÀndringar som Äret medfört.
â Jag har sĂ€kert förĂ€ndrats under detta Ă„r men jag vet inte riktigt hur. Luna har varit mitt fokus och omstĂ€llningen har kĂ€nts naturlig. Jag har stĂ€llt om för att jag behöver finnas dĂ€r för henne. Det finns inget val, sĂ€ger Emelie.
Lillasystern drar med sig pappa för ett dopp i Àlven.
â Hon har nog förĂ€ndrats minst av alla. Hon har inte förstĂ„tt helheten, utan varit lika lekglad och busig. Det har varit skönt, för hon har dragit tillbaka en till vardagen, gett en kraft att orka.
Att det Àr ett Är sedan Luna överfölls har Emelie knappt tÀnkt pÄ.
â Det var först nyligen jag insĂ„g det. Allt mitt fokus har legat pĂ„ annat.
Familjen har fÄtt mycket stöd under Äret som gÄtt. BÄde frÄn nÀra och bekanta och frÄn hela svenska folket.
Och nÀr rÀttegÄngen inleddes vid SkellefteÄ tingsrÀtt i mitten av oktober ifjol var mÄnga nÀrstÄende pÄ plats.
â Jag hade mycket stöd dĂ€r och det behövdes. NĂ€ra och kĂ€ra har varit otroligt stöttande och hjĂ€lpsamma, sĂ€ger Emelie.
NÀr rÀttegÄngen inleddes var sÀkerhetspÄdraget högt. Den Ätalade pojken befann sig pÄ hemlig ort. Han nÀrvarade digitalt tillsammans med sin advokat.
RÀttegÄngen var inte öppen för allmÀnheten, utan hölls bakom stÀngda dörrar pÄ grund Lunas lÄga Älder och de allvarliga brotten.
Tove Berglund, som vittnade, beskriver rÀttegÄngen som "hemsk".
â Det var fullstĂ€ndigt vedervĂ€rdigt. NĂ€r jag kom in i rĂ€ttssalen satt tre mĂ€nniskor lĂ€ngst bak. Bredvid vittnesbĂ„set satt Lunas mamma, Lunas faster och deras advokat. PĂ„ en storbildsskĂ€rm sĂ„g jag pojken och hans advokat, berĂ€ttar hon.
Pojken och advokaten satt i ett rum pÄ hemlig ort, till stor del pÄ grund av sÀkerhetsskÀl. Tove sÀger att pojkens ansikte pÄ skÀrmen mestadels var dolt av en huva.
â NĂ€r jag sĂ„g honom tĂ€nkte jag "nu svimmar jag", saker kom tillbaka.
NÀr Tove gett sitt vittnesmÄl stannade hon kvar för att stötta sin vÀninna som skulle vittna efterÄt.
â Jag gick och satte mig lĂ€ngst bak i salen. NĂ€r jag gick förbi nĂ„gra mĂ€nniskor som jag antog var Lunas pappa och farförĂ€ldrar visste jag inte hur jag skulle bete mig, men jag ville visa respekt för dem. SĂ„ jag neg, sĂ€ger Tove.
HÀr Àr korsningen dÀr bÄde Tove Berglund och Agnes Westermark stoppades av pojken.
Ăven Agnes lĂ€mnade sitt vittnesmĂ„l.
â Jag gjorde det för Lunas och familjens skull. Jag sket i han som har gjort det, jag sĂ„g honom pĂ„ en skĂ€rm men kunde inte titta pĂ„ honom. Det var inte dĂ€rför jag var dĂ€r för att vittna, sĂ€ger hon.
Emelie var pÄ plats alla dagar. SjukhussÀngen varvades med rÀttegÄngsbÀnken.
â Det var jĂ€ttejobbigt, men jag kĂ€nde att jag ville veta och fĂ„ sĂ„ mycket svar som möjligt, sĂ€ger Emelie.
Domen föll den 14 december. Den 15-Ärige pojken dömdes för försök till mord och grov vÄldtÀkt mot barn. PÄföljden blev rÀttspsykiatrisk vÄrd med sÀrskild utskrivningsprövning.
â Nu har han har fĂ„tt sin dom, vi kan inte göra nĂ„got Ă„t det. Jag kommer aldrig att glömma eller kunna förlĂ„ta, men man kan inte göra det ogjort heller. Jag sĂ„g honom under rĂ€ttegĂ„ngen pĂ„ en skĂ€rm och vill aldrig se honom igen.
Efter att lÀnge ha varit pÄ sjukhus och hemma har Emelie under vÄren stegvis börjat jobba igen, som assisterande sÀljare pÄ en matbutik. Hon har tagit pass sedan mitten av april och sÀger att det fört henne ett steg nÀrmare en normal vardag.
â Det har varit skönt. Jag har fĂ„tt skifta mitt fokus lite, sĂ€ger hon.
NÄgot hon behövt göra flera gÄnger under Äret som gÄtt.
â I början var jag vĂ€ldigt arg men det har jag slĂ€ppt nu. Det ger inget till oss utan slösar bara energi. Energi jag behöver lĂ€gga pĂ„ Luna, sĂ€ger Emelie.
Lunas familj, dÀribland mamma Emelie, vill se en lagÀndring som gör det lÀttare för myndigheter att utbyta information kring enskilda individer.
Norran har tidigare rapporterat om att den dömde pojken under 2019 utreddes för tre fall av krÀnkande behandling mot tjejer pÄ skolan dÀr han dÄ gick. Han ska ha tagit dem pÄ brösten, rumpan och kallat en av dem för hora.
Dessutom har pojken tidigare varit misstÀnkt för brott, dÄ han sommaren 2021 ska ha angripit en kvinna i en gÄngtunnel pÄ Moröhöjden. Brottet rubricerades som försök till misshandel alternativt sexuellt ofredande och kvinnan kunde peka ut pojken i en skolkatalog. Eftersom pojken inte var straffmyndig överlÀmnades Àrendet till socialtjÀnsten, men skolan fick aldrig kÀnnedom om hÀndelsen.
Expressen har Ă€ven rapporterat att pojken har trĂ€ffat psykologer och kommunens habiliteringsteam för att fĂ„ hjĂ€lp. Men nĂ€r hans förĂ€ldrar inte ville medverka i utredningen konstaterade socialtjĂ€nsten att de âinte fann skĂ€l att utreda mot förĂ€ldrarnas viljaâ.
Lunas familj Àr kritiska mot myndigheternas agerande kring pojken. Familjen vill se en lagÀndring för att göra det lÀttare för myndigheter som jobbar med barn att utbyta information kring enskilda individer.
Ett sÄdant lagförslag, som i nyhetsmedier kommit att kallas för lex Luna, hÄller sedan i vintras pÄ att utredas pÄ uppdrag frÄn regeringen.
â Det ska inte vara sekretess mellan yrkesgrupper som jobbar med barn, har Lunas faster Emma tidigare sagt till Norran.
Vittnet Agnes Westermark har lÀst lagförslaget.
â Personligen tycker jag att det ska klubbas igenom, sĂ€ger hon.
Hon har tidigare pratat med medier för att ge sin version av hÀndelsen. NÄgot Agnes sÀger att hon gjort för familjens skull.
Agnes Westermark, ett av de första vittnena pĂ„ plats, bodde vid tillfĂ€llet bara minuter dĂ€rifrĂ„n. Att passera brottsplatsen var svĂ„rt de följande mĂ„naderna. âVissa detaljer etsar sig fast, och kommer finnas kvar resten av livetâ.
â Jag kan ibland kĂ€nna sjĂ€lv att det Ă€r svĂ„rt att förstĂ„ vad som har hĂ€nt. FrĂ„n att ha varit en livlig glad nioĂ„ring, sedan bara förĂ€ndras livet. Men lĂ€gger man den stora bilden pĂ„ att vara arg blir det fel. Det Ă€r barnet man ska tĂ€nka pĂ„. Trots att hennes liv har förĂ€ndrats Ă€r jag sĂ„ glad att se henne ute med familjen, att hon valde att överleva, sĂ€ger Agnes.
Det andra vittnet Tove Berglund delar familjens och Agnes Äsikt kring lagförslaget.
â Det bör definitivt bli en lagĂ€ndring. Den hĂ€r tragedin hade kunnat undvikas, sĂ€ger hon.
Tove Berglund tycker att tragedin borde ha kunnat undvikas: âDet fanns gott om varningssignalerâ, sĂ€ger hon.
Emelie styr Lunas rullstol nerför en grusbacke och lÀngs med Àlven. Luna skrattar.
â För mig Ă€r det jĂ€tteviktigt att denna berĂ€ttelse lyfts. Det borde inte ha kunnat hĂ€nda frĂ„n första början. Det var mĂ„nga varningssignaler som inte snappades upp. Hade det gjorts hade det inte hĂ€nt, sĂ€ger Emelie.
Luna ska snart fĂ„ börja med musikterapi. âRehabiliteringen betyder mycket för henneâ, berĂ€ttar mamma Emelie.
De möter en hund pĂ„ promenaden. Emelie lyfter Lunas hand och sĂ€tter ner den pĂ„ hundens fluffiga pĂ€ls. FĂ„ saker gör Luna gladare Ă€n att fĂ„ trĂ€ffa djur. Hundens namn â Luna.
â Vi tar bara dagarna som de kommer. Det kĂ€nns svĂ„rt att tĂ€nka för mycket framĂ„t men vi vill ju framĂ„t. Vi ser att Luna vill sĂ„ mycket och hon mĂ„r alltid bĂ€st nĂ€r vi Ă€r ute och hittar pĂ„ saker. NĂ€r hon Ă€r som gladast och nöjdast gör hon ocksĂ„ större framsteg, sĂ€ger Emelie.