Det är Alexander Pärleros som ligger bakom "Framgångspodden". Den senaste gästen var skidstjärnan från Täerendö, Charlotte Kalla.
I helgen väntar världscuppremiären i finska Ruka där Kalla kommer att tävla i söndagens tio kilometer klassiskt.
I podden berättar hur det hela startade en gång.
– Det var min farfar som tog med mig för första gången till skidspåren. Det var det töntigaste man kunde hålla på med och vi var inte så många som åkte skidor. Det var mera populärt med skoter, förklarar Kalla.
Hon minns också hur hon fick sitt första pris i en skidtävling.
– Mitt första pris på skidor var ett skrin med snäckor på. Det var en tävling i Lansjärv där jag fick åka runt på en fotbollsplan samtidigt som min ett år äldre kusin fick åka på tid. Jag var jätteavundsjuk, erkänner hon.
Charlotte Kalla berättar också hur hon under sin karriär plågats av nervositet.
– Nervositeten är ju något påtagligt. Det har jag fått leva med ända sedan jag började tävla. Jag har väl lärt mig att kontrollera det lite bättre och det är tur annars så hade det väl käkat upp mig.
Hur hanterar du det på mästerskap frågar Alexander Pärleros?
– Jag försöker att inte hamna i orostankarna. Ibland kan jag lösa det genom att fokusera på något annat, men samtidigt går det inte att förjuda tankarna, säger hon och fortsätter:
– Inför första OS-loppet var det väldigt skönt att få ringa till min psykolog Thomas och gråta en skvätt.
Hon beskriver också hennes bragdsträcka på stafetten vid OS 2014 Sotchi.
– Det där var verkligen ett lopp var jag kunde plocka fram krafter som jag inte visste fanns. Jag hade börjat förlika mig med att brons skulle vara bra, men i sista kurvan fanns inget annat än att satsa mot guld. Jag hade inget att förlora och i efterhand började jag tänka på varför jag gick på insidan av Krista Pärmäkoski vi hade ju kunnat ramla bägge två.
– Jag tänkte bara på vad jag var för idiot som valde insidan på Pärmäkoski.
Kalla rankar det senaste OS-guldet (Skiathlon i Pyeongchang 2018) som höjdpunkten i sin karriär.
– Jag hade en bra känsla under klassiska delen och det kändes aldrig tungt. När jag sedan bestämde mig för att rycka så var jag bestämd och tittade aldrig bakåt det var skönt.
På frågan om VM i Seefeld blir hennes sista mästerskap så kom svaret ganska så snabbt.
– Nej. Jag tror inte att det blir min sista stortävling. Det känns som om att jag har mycket att utforska och jag tror att jag fortfarande har mitt snabbaste lopp kvar ännu, blev hennes svar.
Hon berättar också om ett mantra som hennes psykolog, Thomas Nilsson, har sagt och som hon använder sig av.
"Det kommer inte vara lätt – men det kommer att vara värt det".