Man letar med ljus och lykta efter nya The Clash, The Smiths, The Libertines och sÄ vidare. Och sÄ fort man hittar nÄgon med nÄgot som liknar samma slags ungdomliga och brittiska energi sÄ Àr skivbolag och New musical express dÀr och pratar entusiastiskt om genier, urkraft och spelningar som övergÄr i kaos och kaos som livsstil. Men ofta Àr det en grupp unga mÀnniskor som precis trÀffats och inte riktigt bestÀmt sig för hur de Àr eller vill vara Ànnu. Ofta Àr den hÀr ungdomliga energin bara just ungdom. Spring i benen.
Somliga artister gör nÄgot helt annat pÄ sina skivor efter debuten. Jag tÀnker pÄ Glasvegas, Arctic monkeys. Och just de har det ju gÄtt bra för ÀndÄ.
Skivbolaget plockar in en stjÀrna som producent, om det sÄ Àr Mick Jones frÄn Clash, som i fallet Libertines, eller Steve Mackey frÄn Pulp som i fallet Palma violets. Och sÄ ska dessa fÄnga denna energi och livekÀnsla. Det flÀskas pÄ med reverb och minimalt med pÄlÀgg. Det Àr mer eller mindre en spelning som fÀsts pÄ band eller hÄrddisk, om Àn den bÀsta spelningen, utan kaos och interaktion med en publik. Och allt det Àr ju bra, men det Àr inte alltid sÄ representativt som pressen (och ungdomarna i orkestern sjÀlva) vill tro.
Jag skriver det hĂ€r för att ursĂ€kta mig lite. Jag hatar att vara en som tycker sig se igenom hajpen. Som Ă€r vuxet skeptisk och âförstĂ„ndigâ. Men jag blir inte helt klok pĂ„ 180 (döpt efter bandets replokal). Jag gillar lĂ„tarna, och jag tycker Mackey lyckats bra med att fĂ„nga energin i bandet. Men, alltsĂ„, det lĂ„ter som att det funnits knark och fylla under inspelningen. Och inget fel i det heller egentligen, mĂ„nga av mina favoritskivor Ă€r inspelade pĂ„ tjack eller bĂ€rs eller bĂ„da, bara att energin och ljudbilden pĂ„ Palma violets debut lĂ„ter misstĂ€nkt artificiell, i existentiell mening alltsĂ„.
FörÀldern i mig oroar sig. Det kÀnns som att Palma violets lever lite för farligt och lÀser för lite böcker. De har inte det dÀr lilla extra; RÀttvisepatoset hos James Allen, den bottenlösa kreativa kÀllan som Pete Doherty badar i. Det Àr lite för korkat helt enkelt.
à andra sidan sÄ Àr det vÀl precis det somliga letar och finner hÀr.
En destruktiv eufori. En glad fuck allt-vinkning pÄ vÀg mot stora scenen pÄ Glastonbury. Om sedan scengolvet plötsligt dras undan och man bryter nacken i leran under sÄ mÄ det vara hÀnt. Men förÀldern i mig skulle gÀrna se att nÄgon tog ett vÀnligt samtal med de hÀr smÄkillarna innan det Àr försent.