”Stefan Löfven är den sämsta statsminister Sverige har haft i modern tid.” 

Det verkar vara en ny talepunkt hos Moderaterna. Elisabeth Svantesson, M:s ekonomisk-politiska talesperson, upprepade i alla fall uttalandet två gånger under en debatt i SVT:s Agenda 26 januari.

Senare har orden repeterats av högerpartiets tjänstemän på Twitter och andra sociala medier. 

Därför förefaller Svantessons attack inte att vara ett förhastat uttalande i stridens hetta. Snarare känns det som ett inslag i en medveten högerstrategi och en sorts "dirty campaigning" mot Löfven. 

 

Av det skälet finns kanske också skäl att diskutera hur Löfven står sig mot Moderaternas statsministrar i modern tid – Carl Bildt 1991-1994 (som gav svenska folket 500 procents ränta och ett budgetunderskott på 172 miljarder kr) eller Fredrik Reinfeldt 2006-2014 (som kraschade både migrations- och försvarspolitiken samt drog ned polisutbildningen till historiskt låga nivåer). 

Vi kan dessutom fundera en stund på vad Moderaternas nedlåtande snack om Löfven egentligen säger om deras egen ledare, den mäktige härföraren Ulf Kristersson. Det är ju inget jättebra betyg för Kristerssons ledarskap att Moderaterna gjorde sitt sämsta val sedan 2002, spräckte hela alliansen och misslyckades med att ta regeringsmakten från den i högerns tycke så usle Löfven.

Men jag tror inte att Moderaterna är så intresserade av några sådana funderingar kring sina egna tillkortakommanden.  

 

En sak är i alla fall säker: Det är Löfven som regerar, medan Svantesson och Kristersson opponerar.

Det må så vara att Löfven inte är den bästa retorikern eller vassaste polemikern. Men hans förhandlingsförmåga har levererat.

Efter det oklara valresultatet 2018, som föranledde 129 långa dagar av diskussioner om regeringsfrågan, så var det Löfven (inte Kristersson) som till sist stod som herre på täppan och kunde presentera Januariavtalet – den historiska kompromissen mellan S, C, L och MP.

Det innehåller förvisso en del svårsmält för S, som den slopande värnskatten. Men avtalet rymmer även en massa bra sossepolitik – mer pengar till välfärd och rättsväsende, satsningar på extratjänster och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, en offensiv industripolitik, investeringar i infrastruktur och bredband plus en massa annat. 

Glädjande för en norrbottning att notera är dessutom de höjda ambitionerna för regional- och landsbygdspolitiken. Ingen M-ledd regering i modern tid har varit i närheten av något liknande.

 

Att uppgörelsen öppnar för angrepp från både höger och vänster hör till de förväntade inslagen i den politiska pjäsen.

Så var det för den liberalsocialdemokratiska koalitionen 1917-1920. Och på det sättet var det även när Göran Persson (S) och Per-Ola Eriksson (C) gjorde upp om saneringen av statsbudgeten 1995-1998.

Politiker som kompromissar och gör upp med varandra kommer alltid att anklagas för att svika det ena eller det andra. Till kompromissen hör nämligen att alla får ge och ta.

Men det är svårt att se att det kan fungera på något annat sätt om politiken och Sverige ska röra sig framåt. I en riksdag där inget parti, ej heller något av de traditionella blocken, har majoritet så krävs överenskommelser.

 

Stefan Löfven har också visat sig vara skicklig i denna parlamentariska förhandlingskonst.

Januariavtalet är kronan på verket. Men den gamla metallarbetaren Löfven medverkade även till att svetsa samman 20 breda uppgörelser under mandatperioden 2014-2018 – bland annat om pensionerna, migrationspolitiken, försvaret, mediepolitiken och det klimatpolitiska ramverket.

 

Jag anser dessutom att den förmågan (att kunna förhandla och söka konstruktiva lösningar på samhällsproblem) är betydligt viktigare i den moderna politiken än att kläcka ur sig "oneliners" och hårda personangrepp i TV-debatterna.

Sådant kan måhända ge enstaka poäng i nästa opinionsmätning. Men i det långa loppet brukar väljarna belöna de politiker och partier som uppträder som seriösa statsmän, inte de som beter sig som frustande och frustrerade stridshingstar.