– JAG VILL INTE!
L stirrade E i ögonen. Det bästa vore om blicken varit tom. Men i stället... Det bruna blandade sig med det gröna på ett alldeles perfekt sätt och allt utom tomhet fanns där. I en, två, tre sekunder. En evighet. Eller egentligen alldeles för kort stund.
Sedan vände sig E och gick. Inga ord. Inget smäll i dörr. Ingen alldeles för yvig gest och inga snälla-gå-efter-mig-axlar. Som det brukar vara.
– 10, 9, 8, 7...
L räknade ned. Tyst för sig själv. Blundade. Och nästan förväntade sig att dörren skulle öppnas igen.
– ...3, 2, 1 – nu!
L öppnade ögonen. Nä. Dörren var fortfarande stängd och L kände hur det vred till i magen. Men i stället för tårar sköljde en jättevåg av ilska över den redan iskalla kroppen. Fan.
I rummet bredvid sov A. Så fridfullt att L tvingade sig att lägga örat mot den halvöppna munnen. Jo. Fortfarande vid liv.
L la sig ned. Ihoprullad som en boll och både trött och pigg på samma gång. Av allt snurr i huvudet och av ilskan. Besvikelsen.
A snurrade runt i sömnen. Kom nära. Lade en arm över det kalla, eländiga stycke L kände sig som just nu. Men det var skönt. På ett nästan bestraffande sätt. Som när man springer och i stället för att lyssna på kroppen och sakta ned, stegvis ökar takten. Snabbare. Och snabbare.
L försökte krångla sig ur A:s grepp. Men en arm som sover är inte långt ifrån en arm som är... död. Fan, vad trångt det var. Och varmt. Egentligen var sängen alldeles för liten för två. Ändå ekade det minimala tomrummet mellan dem allt som oftast. Eller som det kanske alltid hade gjort. Hade det? L himlade med ögonen åt sig själv. Började pilla på den fula bården som lägenhetsägarna innan dem hade envisats med att sätta upp. Mitt på väggen. Precis i höjd med sängen. Blommor är det fulaste jag vet, tänkte L och rev omsorgsfullt och precist bort ytterligare en... Ja, vad var det? En änglatrumpet? Eller en sån där jävla flitig Lisa?
Nä. L liksom snurrbackade nedför det skrynkliga lakanet. Bort från det varma och alldeles för nära. Nu fick det faktiskt vara nog. Imorgon skulle L göra det. Ta tag i sitt liv. Byta spår. Ta en genväg. Hoppa i sjön. Whatever. Men först skulle alla bevis skyfflas undan. Och det fanns bara ett sätt.
Tyst öppnade L städskåpet. Om det var något ställe där L hade ordning så var det här. Ajax. Icas egna allrengöring. Svinto och tvättsvampar. Fyra olika sorters trasor, en för tv:n, en för toan.
Bara för att testa sig själv slöt L ögonen, snurrade ett varv och kände så att skåpet stod rakt framför. Fortfarande blundandes sträckte L så fram en hand. Utan att nudda något annat slöts fingrarna runt klorinet. Yes! Fullträff. På första försöket. Det kändes bra i hjärtat. Ordning och reda. I alla fall här. Och just nu. Snart skulle allt vara borta.