Det gällde bara att ta ett steg framåt; in i städskåpet och visualisera att klorinet var den eftertraktade och i stunden så välbehövda nyckeln.
Med slutna ögon och med nyckeln i handen landar hon plötsligt där allt en gång började; om det nu går att säga att det finns en punkt där något börjar och en annan där allt tar slut, där en har möjlighet att börja om igen för att lämna det gamla bakom sig.
"Klorin kan nog på riktigt bleka bort även de svåraste. Bäst att använda klorinet som om det faktiskt är en verklig nyckel", resonerar hon för sig själv. Inser plötsligt att allt hon så länge försökt greppa för att begripa är flyktigt och föränderligt. En illusion om varaktighet där närvaro i stunden skapat intensitet åt känslorna; där tiden stannat för en stund. Men hon är inte kvar där. Inte längre. Ingen verklighet är mer sann än någon annan. Hon måste ta sig ur det hela; önskar att minnet ska skena vidare för att lämnas bakom. Hon gör ett grodlikt språng rakt ned i tjärnens lugna mörka vatten som plötsligt finns där framför henne, borta är skrubben & bråtet. I stället finns där en oas full av ljud som ekar i det tysta.
Långa simtag framåt där vassen snart slingrar sig kring benen in i de revor som lämnats kvar på hennes ben efter att Han varit där, alldeles för nära. Hans ena arm vad gipsad, hon minns det så väl. Den luktade gammalt, som en fisk som torkat fast på gallret. Färgen på gipset påminde henne om de trumpeter hon brukar äta till frukost. Små virvlande melodier sprungna ur daggvåt mossa. "Klafs, klafs" mellan tänderna.
Hon sträcker ned handen i vattnet, drar upp en stjälk som stretar sig fast på tjärnens botten för att försöka kila in den mellan tänderna; kanske kan de enträgna melodierna lossna snart i takt med minnet om hans förbannade arm, bruten som en skeppare. För hon är ingen skeppsbruten, snarare är hon kapten och hon är beredd att styra det egna skeppet vidare.
Det krävs bara att planen sätts i verk nu och plötsligt börjar det vråla i bröstet, smaken för att själv skapa nya sår när hon snart lämnar är påtaglig och det är dags.
Hon ställer sig stadigt ned på botten som inte längre består av tung lera, i stället är där milslånga rader av fuktig betong och i hennes synfält ser hon gigantiska cylindrar vid en hamnkant. Hon måste placera sig inuti en av dem och planera för att ljudet som skall skapas med en vildsint banjo når in i de känsligaste öron för att total tystnad skall skapas en dag i var och en av dem. Ingen skall längre behöva leva i närheten av sådana som Han, alla ska de bli av med sina röster, de överdrivna testosteronskämten och de underliga formerna de bär fram. Plötsligt tvekar hon. Har allt det här med A att göra? Varför läste hon aldrig vykortet i fickan?