Ett liv går inte att sammanfatta. Man hinner bli galen, återfå fattningen, tappa den och fånga den igen. Man hinner begå många misstag, och rätta till en del. Man hinner älska och hata, och glömma. Men somligt stannar alltid kvar, det skingras aldrig med tidens gång. Därför sitter Linnea nu på en parkbänk och väntar på Eskil. Benen är korslagda, klänningen för trång. Hon räknar sekunder och minuter, klockan är ännu alldeles för lite.
Nästan ett helt liv har hon försummat detta och när det väl är dags är hon alldeles för tidig. "Det är som ödets ironi, det" tänker hon och följer ett ungt par med blicken. En gång smög Eskil och Linnea in under broar för att kyssas, lekte katt och råtta i skymningen, lovade varandra livet. Men Linnea svek och Eskil flydde. Ja, sen gick Linnea och blev lite tokig. I förvirring skapade hon en vardag utan mening. Den doftande rengöringsmedel, ensamhet och blaskigt kaffe. Klockan
i köket hade inga batterier, på väggen hängde en gammal almanacka. Hemsamariten Björn var i många år den enda hon pratade med. Så småningom vaknade hon igen, började leva. Sökte jobb, träffade karlar och köpte sig själv en resa till Peru. Det tar flera år att börja om att leva om man väl har slutat, men med lite jävlar anamma och många damtidningars dyra råd tar man sig en bit på vägen.
För en vecka sedan dundrade våren in likt en orkan. Knopparna brast och solen värmde. Full av vördnad för denna naturens förvandling satt Linnea i solen med sin kalender
i handen. På den 12 juni textade hon ANITA 70 ÅR stort i sin kalender, systerns födelsedag. När hon tankspritt ritade dit en blomma fick hon syn på namnsdagsnamnen. Eskil. Eskil, Eskil, Eskil, bara namnet fick hennes händer att darra till, magen att virvla. Fortfarande, 40 år senare. Så bestämde hon sig och gick in och ringde. Bara sådär, som ingenting.
Plötsligt kommer han gående mot henne. Hon känner igen honom fast han ännu bara är en liten prick i horisonten. Så gammal han blivit, så vacker han är! Linnea tar sig långsamt för hjärtat, det slår hårt och nervöst bakom de tunna revbenen. Parkbänken skaver mot kroppen, hon reser sig hastigt upp, och kan inte bestämma sig för om hon ska gå honom till mötes eller stanna kvar.
Två sekunder senare omfamnar de varandra. Inte nervöst eller fumligt som hon föreställt sig, bara uppriktigt och lättat. "Förlåt Eskil" säger hon och han stryker hennes kind. "Nej, Linnea, förlåt mig. Jag skulle ha kommit efter dig. Jag visste ju det där med karln din, tokfan, inte borde jag ha lämnat dig där!" Varenda liten vårblomma vänder sina blickar mot det gamla paret när de fnittriga och rödrosiga börjar promenera längs gångstigen. De snubblar över orden och krockar med trädgrenar.
Linnea berättar om galenskap, lycka, ensamhet och viktiga saker som arbetet i bokhandeln, systrarnas återförening, resan till Peru, det utbytta hjärtat, sommarstugan. Också Eskil berättar, om flytten från staden, giftermålet, om att bli änkling, om barnbarn, schackturneringar, fallskärmshopp och den gången då han vann nästan en halv miljon kronor på lotto. Ibland går det fort att sammanfatta ett helt liv som passerat, om man har bråttom fram till nutiden. Och det har Linnea och Eskil.
"Fröken Linnea, jag har några fotografier hemma jag gärna vill visa dig, följ med i bilen nu så ska du få en puss!" säger Eskil. Linnea skrattar, rakt från hjärtat och upp i luften sprider sig skrockandet. "Ett riktigt gammalt kärringskratt har jag" tänker Linnea och säger "Det där med pussen ska vi allt bli två om, men du får gärna bjuda på kaffe."