280 i en italiensk sportvagn

Stämningen i Midnight Club är så tät att man kan ta på den. Körningen är läcker, trafiken kaotisk och hela känslan osar av varm asfalt. Med andra ord kan man säga att det är nördigt och riktigt banalt. Och en del av mig gillar det. Att gasa järnet i en skarp nedförsbacke och samtidigt preja motståndaren ut i det motsatta körfältet är inget jag skulle rekommendera att man gör på E4:an, men i Rockstars senaste racingfest är det just den råa, brutala attityden som gör spelet intressant.
Det medvetet töntiga upplägget gör att det faktiskt blir så där lagom småtufft, trots att det aldrig blir jättebra eller Need for Speed-spännande. Jag kommer alltid att föredra varvtidsputsarsimulatorerna, men ibland är det faktiskt skönt att ta en adrenalinstinn repa mitt i Los Angeles myllrande rusningstrafik. Gärna i 280 kilometer i timmen, och självklart i en italiensk sportvagn.