kul och välproducerad adrenalinkick

När det gäller bilspel så är det ofta ganska lätt att bedöma dem; hur många banor finns det? Har de en verklig motsvarighet? Känns bilen som en bil, eller känns den som ett flytande objekt? Men alla sådana väsentligheter förvandlas till oväsentligheter när asfalten äts upp av lera, och bilen blir ett terrängfordon. Då ställs de vanliga bedömningskriterierna på högkant, och en bilspelsregel blir ett racingspelsundantag.
Så vad ska man bedöma? Tja, det enda som finns kvar av intresse: fartkänsla och spelglädje. Den rent ut sagt svindlande magkänslan som infinner sig när man turboboostar i några av spelårets läskigaste branter kan enbart utmanas av klassiker som F-Zero. Men räcker det? Jodå, ett tag (och ännu lite längre om man kör online). Men till slut tappar även hastigheten sin charm - den sladdriga styrningen och de enformiga banorna gör sig påminda och drar ner en något för stor del av den där andra delen, spelglädjen.
Så trots att Pacific Rift är en kul och välproducerad adrenalinkick för många regniga helger, så är det inget som sätter några bestående spår i racingutbudet. Det gör lika mycket för sin genre som ett nytt Tetris för pusselditot. Det ger vad som förväntas, men inte så väldigt mycket mer. Men, som sagt, det räcker.