Något STORT är skapat

Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att springa runt i förstapersonsvy och skjuta ner allt motstånd. Jag har aldrig insett syftet med att tvingas styra min karaktärs synvinkel. Jag har aldrig ens verkligen älskat ett actionspel i den här genren. Visst berör Metroid Prime och Halo, men de lyckas ändå aldrig försvara sina designval – inget säger att spelen skulle vara sämre ur ett annat perspektiv.
Men Killzone 2 ger mig svaren på varje genrefråga som långsamt malt i mitt huvud i över tio års tid, och får mig äntligen att förstå tanken med det hela. Guerrilla har inte bara skapat något som gör avtryck i sin egen genre, utan även något som lämnar krusningar på hela branschen. Inget spel kommer att ses med samma ögon längre – så stor påverkan har Killzone 2 på spelmediet; så bra är det.
De Alexander Rodchenko-doftande miljöerna, tillsammans med den tunga och precisa kontrollmetoden, bygger upp en grundstomme som i sig överglänser allt annat genren har att erbjuda, men den gyllene kärnan ligger i motståndet. Vi har sett smarta fiender förr, men aldrig förr har man upplevt känslan av att kriga mot mänskliga varelser. Fienden verkar tänka, analysera, kommunicera och agera på ett sätt som förändrar spelupplevelsen från något statiskt och spännande till något dynamiskt och skräckinjagande. Och det är det som präglar hela Killzone 2 – där andra spel fungerar ypperligt innanför spelramen, lägger sig Killzone 2 utanför den och skapar sig således en frizon där inga normer och konventioner gäller – en frizon som förvisso efterapar ett spel, men som samtidigt ger så mycket mer av känslor och nytänkande att det kanske mest kan ses som en interaktiv, dystopisk krigsskådeplats. En plats där ingen detalj lämnats orörd och där ingen funktion är förbisedd. En plats som lämnar en obehaglig, sotfylld eftersmak som man ändå inte kan få nog av.