Spelsommaren blev inte någon höjdare

Bortsett från OS, musikfestivaler och charter handlade sommaren i mångt och mycket om tre spel - men var de, nu när sommaren bara är ett minne blott, egentligen något att ha?
Hideo Kojimas spionthriller är inte på något sätt världens bästa spel. Så nu har vi det sagt. Det brister fortfarande stort i de mest grundläggande detaljerna (kamerakontrollen är ännu inte på acceptabel nivå), och handlingen blir bitvis mer löjlig än känslosam.
Metal Gear Solid: Guns of the Patriots är dock riktigt vasst, men självförtroendet har bytts ut mot prestationsångest, och i ärlighetens namn är det bara ännu ett i raden av spionspel. Det kan inte ens en döende Snake och galet vackra strider ändra på.
Samma besvikelse kan läggas över på Nintendos säljsuccé Super Smash Bros Brawl. Även här snackar vi om ett kompetent spel, men som inte på något sätt lyckas axla förväntningarna. De galna slagsmålen har bytts ut mot hysteriska sådana, och det finns ingen chans i världen att hänga med. De första minuterna är man lyrisk: "Åh, det här är helt galet!". Bara en timme senare sitter man med handkontrollen på golvet, argt muttrandes samma ord.
När inte ens Alone in the Dark lyckades fånga mig kändes spelsommaren inte som någon höjdare. Det blev aldrig skräcksagan som skulle slå omkull inte bara konkurrenter och spelare, utan hela genren. Istället fick vi ett slätstruket, ibland nästintill ospelbart, spel som gärna hade fått släppas för fyra, fem år sedan.
Med andra ord var spelsommaren 2008 precis som alla andra somrar. Det var sport, musikfestivaler, charter och en bunt överhajpade spel. Vissa av dem bra, men inget som kommer gå till världshistorien som tidernas bästa. Inte ens sommarens bästa.