Total spelglädje

Empire City har drabbats av en explosion som resulterat i ett virusutbrott. Staden är i spillror, invånarna i panik och våldsamma gäng har tagit över gatorna. Cole, som vaknat upp efter explosionen utan att komma ihåg någonting, har på okänt vis begåvats med superkrafter. Att hoppa ner från hustak är för honom minst lika simpelt som att skjuta ren elektricitet ur händerna. Det låter löjligt, och är bitvis det också, men den totala spelglädjen och friheten att obehindrat kunna röra sig över staden är vad som får en att fortsätta spela.
Att uppdragen ibland saknar den yttersta finessen, och att röstskådespelarna hör hemma på obskyra vuxenkanaler, är inget man i längden reflekterar över. Man lever sig helt in i Coles akrobatiska vansinnesdåd, grymma strider och moraliska dilemmor, och tar spelet för vad det är: fantasifull underhållning.   
InFamous har under hela sin utvecklingstid inte berört det minsta, och de amerikanska förhandstittarna har väckt lika mycket intresse som eftermiddagsutbudet på reklamteve.
Men när spelet nu väl snurrar i min egen konsol är det som det bästa överraskningspartyt. Det har gått från att vara ett anonymt slentrianäventyr till att bli den ultimata blandningen av Prince of Persia och GTA, blandat med en slags dystopisk superhjältesaga. Det är ett spel som växt från ”vi har sett det förr” – ogräs till en kraftig rosenbuske – det är taggigt, kaxigt och vackert.
Efter 20 års spelande inbillar man sig själv att man har näsa för kvalitet, redan innan ett spel ens har släppts. Oftast har man förvisso rätt, men som lyckligast blir man först när man har helt fel.
PETER PÅHLMAN