Varje match är en ny upplevelse

De inbitna fightingrävarna kommer inte att se solljuset i vår” påstod jag i min recension av Virtua Fighter 3 för några år sedan. Så blev det också – Sveriges spelforum kryllade av inlägg om de hundratals timmar som spelarna lagt på Segas nya genrekung. Men nu är nu, och Sega får se sig smiskade av Capcom. Och de inbitna fightingrävarna kommer inte att se solljuset i år. Bortsett från den skrämmande dåliga introlåten är Street Fighter IV allt man kan vänta sig av genren; allt man kan förvänta sig av samma företag som en gång i tiden gav oss Super Street Fighter II Turbo.

Det handlar fortfarande om millimeterprecisa slagsmål med ett nästan rakt igenom underbart persongalleri. Varje situation kan analyseras, varje rörelse bör planeras och varje match är som en ny upplevelse, trots genrens inneboende brist på variation. Det är också den bristen som får betyget att snubbla precis innan femman, men vad gör väl egentligen en siffra på ett tidningspapper när man har tidernas vackraste slagsmål inom räckhåll. Ett slagsmål som kommer att vara lika kultstämplat om 19 år som Street Fighter II är idag. Det är nog den bästa komplimang jag kan ge ett spel i genren.