Schtock!
Det flyger både isbitar och svordomar i luften när isyxan ännu en gång nekas fäste av den blågröna isen i Småfallen, strax bortanför Vietas och Suorva.
– Alltså, det går inte. Jag orkar inte det här.
Den erfarna klättraren Myran von Jelinek har kommit ända från Stockholm. Nu hänger hon i repet, säkrat av skruvarna som hennes kamrat drivit in på vägen mot toppen, 60-talet meter högre upp.
Strålande sol och Sveriges vackraste fjäll Áhkka på andra sidan dalen. Men: minus 22.
– Jag har ingen känsel i fingrarna.
Isklättringen här är att beteckna som hardcore. Tuff och krävande.
De populäraste isfallen i Norge har i princip färdiga hål att sätta isyxan i. I trakterna av Stora sjöfallet går det alltid att hitta en egen väg upp. Samtidigt finns det utmaningar även för nybörjare.
– Det är helt unikt. Även ett dåligt år är det metertjocka isar. På andra ställen där man klättrar kan det vara en decimeter is, säger Umeåbon och studenten Magnus Jansson, som tillsammans med kompisarna Martin Thuresson, Gustav Ydén och Stina Åhman gör sitt andra år på Laponiaträffen.
– I fjol bodde vi i tält, men i år tänkte vi lyxa till det och hyra rum på vandrarhemmet på turistanläggningen. Men det var fullt, så vi får bo i tält i år också. Då gör man det på riktigt liksom, säger Martin Thuresson.
Branta bergväggar, fjällbjörk och ris en bit upp efter sluttningarna. Ett mäktigt landskap där människan är liten. Där jokkarna slänger sig ut från det 1500 meter höga massivet Nieras har vattnet frusit efter den branta bergväggen.
De klassiska isfallen radar upp sig på norra sidan efter Stora sjöfallet på väg mot Ritsem: Adeln har kastat vatten, Greven och Grevinnan, Småfallen, Pelaren, Nästan alpint, Brutna spetsar och svordomar, Mjuka lavinkyssar och Snövit.
Mycket verkstad på liten yta och rankat som Europas femte bästa plats för isklättring. Anmarscherna är relativt korta, vilket gjort fallen lättåtkomliga.
– Äh, det är bara 300-400 meter från vägen, säger Thomas Brandlöv när vi frågar om avståndet till Greven och Grevinnan.
Thomas, som sedan ett par år tillbaka driver turistanläggningen i Stora sjöfallet, lånar snällt ut snöskor, men glömmer berätta att det han talade om var höjdmeter.
Efter en halvtimme når vi foten av Greven, sjöblöta av svett. Här står redan Älvsbybon Aron Johansson som andreman och motvikt, och säkrar med repet medan Mattias Lundin stretar uppåt efter isväggen i jakt på en platå att göra en säkringsplats, så kallad stand.
Greven och Grevinnan är cirka 250 meter höga. Grevinnan ser ut att vara något brantare.
Enligt sägnen har fallen fått sitt namn efter en greve från Mälardalen som vandrade i Lappland. I Stora sjöfallet blev han förälskad i en samisk flicka vid namn Ebba. Men greven övergav Ebba när hon blev gravid. I sin olycka slängde hon sig över branten och där sprack isälvarna upp.
Några hundra meter till höger om Grevinnan finns Adeln kastar vatten, karakteristisk med sin humusfärgade is.
– Det här är några av de bästa lätta och samtidigt lite längre turerna i norra Europa, säger Aron Johansson.
Hur lång tid det tar att nå toppen är svårt att säga.
– Det beror på hur van man är. En del replag når inte toppen på en dag. För andra tar det tre timmar, konstaterar Aron.
Utrustningen: hjälm, isyxor, kängor med stegjärn och tåspetsar. Vid midjan hänger speciella isskruvar och karbinhakar.
Även Umeåborna stiftar bekantskap med Greven den första dagen av Laponiaträffen. Vädret är helt okej; ingen vind, soldis och inte alltför många minusgrader.
Under isfallet hörs jokken porla. Tystnaden bryts av isyxornas hugg och kommandon mellan klättrarna. Magnus Jansson försöker beskriva isklättringens själ innan han ska iväg.
– Det har med isen att göra. Isen är ett fritt medium som kan vara på olika humör. Det kan vara magiskt eller dåligt, men det är bara att klättra. Lidande och njutning samtidigt, säger han.
– Det är mycket bedömningar. Hur man ska klättra och säkra. Vägval. Man behöver inte vänta på bekräftelse om man gjort rätt heller, den får man direkt. Sedan är det alltid kul att frysa tillsammans med någon, säger Martin Thuresson med ett leende.
"The noble art of suffering", som isklättring även kallas.
Isklätterveckan startades 1996 på initiativ av Gällivare klätterklubb. 30-40 klättrare ansluter sedan dess varje år från hela Sverige och även norra Finland. Lördagskvällen är vikt åt en stor bankett på turistanläggningen.
Numera heter isklätterveckan Laponiaträffen, och den som håller i trådarna är Älvsbybon Johan Norén.
– Jag har varit här 5-6 år och förra året tog jag över ansvaret. Jag lägger ut information via sociala medier och försöker fixa bra priser. Thomas, som driver anläggningen, är otroligt samarbetsvillig och har förstått marknadsvärdet av träffen så det är lättjobbat, säger Johan Norén.
Träffen lever sitt eget liv.
– Det är ju till stor del en social grej. Man samlas, utbyter erfarenheter och historier, inte minst i bastun. Annars är det ju en ganska enslig hobby.
Klassen på klättringen gör sitt för populariteten.
– Det är här och i Abisko som det finns riktigt bra isklättring i Norrbotten. Men fallen här är större, längre och bättre. I Abisko är fallen max två replängder. Dessutom är det ofta lite varmare här. Alla fallen är sydvända vilket gör att du har solen i ögonen när du står där uppe på klippan och njuter, säger Johan Norén.
Det innebär även att förhållandena kan skifta.
– I fjol var det stenhårt i isfallen när vi började på torsdagen och på söndagen var det slaskisar.
Att filma turerna och dokumentera träffen i en film som sedan läggs ut på Youtube har blivit en tradition för Johan Noréns gäng. De filmar själva under klättringarna och använder även en drönare.
NSD är på plats den andra dagen av träffen när Johan och Anton Eriksson klättrar halva Pelaren ungefär, samtidigt som JonahSenften sköter drönaren.
Strax intill Pelaren finns Småfallen, där Anders Nyström nått toppen med hjälp av Peter Öhman som andreman. Men känslan handlar mer om lidande än njutning.
– Man håller yxorna ovanför huvudet hela tiden och allt blod rinner nedåt. Jag tappade helt känseln i fingrarna. Och när blodet rinner tillbaka...det gör så ont att man skulle skjuta sig om någon höll fram en revolver, säger Anders Nyström.
Även Myran von Jelinek övervinner svårigheterna och når toppen av Småfallen. När hon firat ned sig säger hon:
– Alltså, yxorna bara studsade. Det var som att slå i en betongvägg. Men det gick. Oh så härligt!
Lidande och njutning, var det.