Robert Wells brukar påpeka att när Rhapsody in rock framfördes första gången var det lika mycket folk på scenen som framför den.
Med nära 8 000 biljetter sålda till invigningen av Boden arena så är detta något som inte drabbar
Robert Wells här trots att Rhapsody in rock onekligen blivit en mastodontproduktion under årens lopp - både till storlek och till längd.
Även om himlen uppvisar tendenser på att ett visst mått av regn kan komma under kvällen så är det i alla fall torrskott under den tid NSD:s utsända befinner sig på arenan.

Strax före klockan halv åtta visar cheerledarna, under Emma Westbergs ledning, upp sig med ett taktfast och fartfyllt program. Och innan Wells och co äntrar scenen framför även publikfavoriterna Team Brolle några låtar där avslutande When the saints go marching in bjuder på skön publikmedverkan i form av handklapp och allsång.
Robert Wells och en liten tajt komgrupp inleder med några akustiska boogie-låtar framför den egentliga scenen, vilka med sitt sväng får igång publiken innan ridån går upp och hela den stora orkestern pressenterar sig i en nyskriven ouvertyr av herr Wells själv. En minst sagt motsträvig Mikael Tornving får med sin kärva Norrlandshumor publiken att dra på smilbanden.

Sofia Källgren bjuder på en vacker Now we are free ur filmen Gladiator och Peter Johansson på en lika svängig Footloose där både kör och dansare verkligen ger allt. Franz Liszts Ungerska rapsodi nr 2 blir till perfekt bakgrund då en delvis svartvit stumfilm visas med höjdpunkter ur tio års arenakonserter med Rhapsody in rock.
Paul Carrack, som ersätter Tommy Körberg, bjuder på en genomproffsig Living years där hans souliga röst kommer väl till pass
i hans gamla Mike & the Mechanics-hit. Likaså får Jill Johnsson ge prov på sitt fulla register när hon gör en fartfylld blåsförstärkt rocker i Roling Stones Tumblin Dice.

Tyvärr tvingas NSD lämna arenan av pressläggningsskäl redan efter klockan 21 då Robert Wells och trumslagaren Pablo Cepeda är inne i ett furiöst trum- och pianobattle i Spanish rhapsody. Av de reaktioner som publiken bjudit på är det nog inte fel att utnämna invigningskonserten till en succé och fattas borde väl annat.

Med ett proffs som Robert Wells vid rodret brukar skutan segla säkert i hamn. Och med en besättning som ovan nämnts, toppad med bland andra Charlotte Perelli som ansluter senare under kvällens färd, blir den fortsatta resan säkerligen lika behaglig som den varit hittills.