När John Rosendahl föddes var pappa Jan Hanning 25 år och hade börjat på ett nytt jobb.
– Min chef hade fått veta att en av mina kollegor tänkte vara pappaledig. Då sa han till personalchefen: ”Sådant här måste vi gardera oss mot i framtiden”.
Som nyanställd i företaget förstod Jan, när han hörde den kommentaren, att det inte var läge att begära någon föräldraledighet utöver de tio dagarna som han var hemma direkt efter förlossningen.
– Det kändes inte aktuellt att diskutera.
Likadant blev det med hans yngre barn, även efter det att han slutade på företaget och började läsa till läkare. Han och hans dåvarande fru tyckte det var bättre att han blev färdig med studierna och att hon, som var förskollärare och arbetade hemma som dagbarnvårdare, skötte barnen.
När John Rosendahl blev pappa för första gången var han mitt inne i en karriär som basketspelare. Att begära pappaledigt mitt i säsongen gick inte, däremot kunde han hoppa över förmiddagsträningarna och börja träna klockan 15.
– Det var egentligen bara bra, för jag behövde spara på mina knän. På förmiddagarna gick jag istället och skötte min rehabträning medan Julia sov i vagnen och Anna kunde börja jobba 80 procent, berättar han.
Efter basketkarriären har han däremot haft en sammanhängande ledighet med sonen Emil och han har även valt att jobba deltid för att underlätta vardagslivet i hemmet, hämta barn och fixa middag.
Från februari kommer han vara hemma i sju månader på heltid med yngsta sonen Theo.
– John tar betydligt större ansvar och del i barnens vardagsliv än vad jag gjorde när mina barn var små och det tycker jag är bra, säger Jan.
Ändå tycker inte Jan inte att han själv missade sina barns uppväxt, tvärtom.
– Jag var mycket med barnen på fritiden. Det var idrott, friluftsliv, skidåkning, segling och annat, men också nattningar och kvällssagor. Så jag känner nog att jag har varit närvarande.
Jan vill också slå ett slag för att värna relationen med sina vuxna barn, som man ibland behöver träffa även utan barnbarnen.
– John och jag bygger ju mycket tillsammans, det är en gemensam hobby vi har.
John håller med om att de har haft en bra och nära relation. Däremot anser han helt klart att dagens fäder tar större del av vanligt hushållsarbete jämfört med Jans generation, något som kan göra att även mammorna hinner hitta på lite roliga saker med barnen ibland.
Går man ytterligare en generation bakåt blir skillnaden ännu större, menar de båda två.
Jan växte upp med en fosterfar som han inte såg så mycket av.
– Han körde buss på dagarna och taxi halva nätterna. Han hade aldrig tid med något. Det var nödvändigt för att få ekonomin att gå runt.
Om Jan behövde prata med någon gick han till sin mamma. Han har aldrig tänkt på det som ett problem.
– Men det är klart, jag ser ju att ju mer man gör med sina barn, desto lättare har de att komma och prata med en när det är något.
Som läkare händer det då och då att Jan träffar patienter med utmattningssyndrom. De berättar ibland om pappor som har varit frånvarande till exempel på grund av ett krävande jobb, alkoholism eller psykisk ohälsa.
– En sådan störd uppväxt kan göra att man blir mer presterande, att man vill bevisa att man duger till och därför söker bekräftelse.
Det är ett beteende som i vissa fall kan bidra till utmattningsdepression, förklarar han.
Dagens föräldrar lever ofta ett ganska stressigt liv, upplever både Jan och John.
– De ska förverkliga sig själva på jobbet, socialt och kulturellt, hinna resa och dessutom vara en bra föräldrar som är delaktig i barnens aktiviteter och idrotter. Det kan bli ett riktigt ekorrhjul, säger Jan som tycker att det kanske vore bra att sänka sina ambitioner lite grann, medan barnen växer upp.
Nu för tiden kan en sjuåring ha aktiviteter fem kvällar i veckan och det sätter en väldig press på föräldrarna, berättar John. Trots att han själv är gammal basketspelare och nu själv har blivit baskettränare för de två äldsta barnen, tycker han att ungdomsidrotten idag går till överdrift på många sätt vad gäller tidig specialisering och träningsmängd.
John, om du skulle träffa en ung nybliven pappa nu, vad skulle du ge för råd?– Att engagera sig i sina barn på alla plan. Då får man en bra relation med barnen och känner sig viktig i deras liv. För mig är det jätteviktigt.
Visst kan det vara skönt med lite egen tid ibland, erkänner han, men efter en timme eller två är han less och vill vara med familjen igen.
Hur långt tror du det är kvar till total jämställdhet mellan mammor och pappor?– Även om det finns en bit kvar så är det väldigt jämställt, både i vår relation och bland dem vi känner. Sedan tyr ju sig barnet mer till mamman i början när de ammar. Först månaden fick man rikta in sig mycket på markservice.
Slutligen, några checkfrågor till John:
Vem stiger upp när Teo vaknar klockan fyra på natten?– Det har varit mycket Anna, men sista veckan, sedan vi börjat få i honom välling är det jag.
Vem köper presenterna till barnkalasen?– Anna.
Vem köper barnkläder?– Båda. Fast Anna har mer koll på vad som behövs.
Vem går på föräldramöten och utvecklingssamtal?– Varannan gång.
Vem vabbar?– Mest jag.
Vem provar febern och ger alvedon?– Jag.
Vem torkar upp maten från golvet när någon har spillt?– Det är lite dåligt med det. Men det är nog båda.
Vem läser godnattsaga?– Båda.
Vem kammar håret på Julia?– Båda. Hon är håröm, så Anna kanske är bättre på det som vet hur det känns, men jag brukar ändå försöka. Fast nu har Julia lärt sig att kamma sig själv.
Vem byter blöjor?– Båda!