– Det har varit ett ganska bra år och vi ökar faktiskt omsättningen något i år igen. Det är en stigande kurva, säger Katarina Parfa Koskinen.
Tillsammans med sin man Ronny Koskinen driver hon sedan tre år tillbaka Parfas kiosk, belägen i Tuorpon samebys viste i Staloluokta i Padjelanta nationalpark.
– Den här kiosken är en institution i byn. Den startades av min mormor och morfar, Anna och Isak Parfa, på 1940-talet och här har bland andra Olof Palme och Prins Sigvard varit.
För ett par år sedan gästades Parfas kiosk även av kulturminister Alice Bah Kunke (MP).
– Hon var här på...ja det var nog någon slags halvprivat resa. Jag sade åt henne att "nu är du på en historisk plats. Här diskuterade morfar politik med Olof Palme" (skratt).
Kiosken ligger på sluttningen mot den väldiga fjällsjön Virihaure, med utsikt norska fjällen.
– Det är väldigt vackert. Det här backen har varit en samlingsplats och knutpunkt sedan långt tillbaka. Och alla som kommer till Stalo kommer någon gång till kiosken.
När morföräldrarna startade kiosken var den ett sätt att finansiera släktens resor.
– Det kom mycket folk till Stalo som behövde mat, och det blev ohållbart för dem att sälja av sitt eget förråd. På 1970-talet, när det var gröna vågen, var det otroligt mycket folk till fjälls. Kön till kiosken kunde vara 100 meter lång, säger Katarina Parfa Koskinen.
Under åren 1996–2014 drevs dock kiosken av en annan familj i samevistet.
– Men när de gick i pension så bestämde sig min man och jag för att ta över. Vi har inte haft tid tidigare men nu kände vi att det kunde fungera för hela familjen. Och det har varit överraskande roligt. Jag hade nog saknat det mer än jag förstått.
Staloluokta ligger efter den välkända Padjelantaledens sträckning, nära norska gränsen. Via en gemensam ekonomisk förening, som till större delen ägs av samebymedlemmar i området, hyrs stugbäddar ut till turister.
– Det kommer mycket olika människor förbi här under året. Renskötare och fast boende i vistet, så klart. Men också fjällvandrare av många olika nationaliteter, forskare och fältpersonal från exempelvis länsstyrelsen. Egentligen är det folk här större delen av året. Oktober och första delen av november möjligen undantagen, säger Katarina Parfa Koskinen.
Sveriges mest otillgängliga punkt har mätts till den sydöstra viken av sjön Rissajaure. Därifrån är det nästan fem mil åt alla håll till närmaste väg. Staloluokta ligger cirka 1,5 mil från Rissajaure. Det är bara renskötare som har rätt att köra skoter i nationalparken. Att vandra eller åka skidor är därför de vanligaste sätten att färdas dit.
Dock är Staloluokta enda platsen i nationalparken där man får landa med helikopter, så vissa fjällturister väljer att flyga ut och sedan vandra hem.
– Läget innebär ju att det är vissa problem med att få fram varor. Att frakta med helikopter blir väldigt dyrt så vi försöker köra ut det mesta med skoter under vårvintern. Allt för att kunna hålla nere priserna, säger Katarina Parfa Koskinen.
Sortimentet består till största delen av varor som klarar sig utan kylskåp. Konserver, knäckebröd, pulvermat, exempelvis. Men också rökt fjällröding, och renkött av olika slag.
– Folköl och choklad är våra absoluta storsäljare. Och vi har faktiskt kortbetalning.
Kiosken har öppet 9–12 och 16–20 alla dagar med undantag för söndag förmiddag.
– Då har vi i alla fall en sovmorgon! Vi behöver tiden mitt på dagen för att klara alla bestyr som vi har här. De flesta som kommer och vill handla respekterar också öppettiderna. Samtidigt är vi ju här hela tiden och det är klart att om det här någon som har riktigt bra skäl så får de ju handla.
Säsongen varierar beroende på väder och vind.
– I fjol när vi kom upp så var det grönt överallt. Men i år var det massor av snö. Sommaren var säkert en månad senare.
I år öppnade kiosken till midsommar och stängde i mitten av september. Omsättningen landade på strax under 200 000 kronor, så någon heltidssysselsättning kommer kiosken aldrig att bli.
– Man måste gilla att umgås med människor och inte se kiosken som en inkomstkälla. Det blir väldigt intressanta möten. De flesta människor är avskalade och går omkring med helt andra tankar än de normalt har. Det är inte så viktigt vad man gör när man inte är här.