I juni 1978 gav LO sitt kulturpolitiska råd uppdraget att till kongressen 1981 utarbeta ett förslag till kulturprogram. Den drygt 170 sidor omfattande rapporten blev en röd kompassnål både till sitt yttre och inre. Man framhöll att fackföreningsrörelsens beslutande organ på alla nivåer skulle ta ett ansvar för kulturfrågorna: ”Kulturverksamheten måste förankras väl i den fackliga organisationen.”

Rapporten lades fram i en tid då solidaritet, jämlikhet och gemenskap var flitigt avvända honnörsord, då resultatet av hundra års tålmodigt och uppoffrande facklig och politisk kamp bidragit till att skapa ett samhälle där klassklyftorna ständigt krympt och välfärden stadigt ökat.

De många fackförbunden hade egna tidningar fyllda med noveller och dikter med motiv från arbetets värld. Den unika svenska realistiska arbetarlitteraturen, som blev en medvetandegörande faktor på 1930-talet och bidrog till de politiska framstegen inom arbetarrörelsen, fick ett nytt uppsving.

1977, debuterade jag med romanen Slamfarmen, en bok som recensenterna menade slog ”stora hål om myten om tillståndet i det svenska folkhemmet”. Romanen skildrade det hårda och farliga livet på en kemisk fabrik, men även kampen för en bättre arbetsmiljö och drägligare livsvillkor. Fabriksarbetaren gjorde stort reportage. Sex nummer i rad hade man illustrerade utdrag. Slamfarmen användes flitigt i fackliga studier, på högskolor och universitet.

Senare blev Metallarbetaren min fackliga tidning. 52 nummer per år, ofta laddade med sex till åtta sidor kultur. Gunnar Sträng skrev om Ivar Lo-Johansson. Vilken finansminister skriver personligt om en arbetarförfattare idag?

Jag fick mängder med uppdrag inom fackföreningsrörelsen, besökte olika kurser och berättade om mitt skrivande, om kraften i skönlitteraturen och vikten av bildning. Sådana uppdrag är sedan länge sällsynta.

Idag är många av rörelsens kursgårdar sålda, de flesta fackliga tidningar nedlagda. Dagens Arbete är en månadstidning utan plats för noveller eller litteratur. Man har inte ens en kulturredaktör utan något man kalla en DA-gillaredaktör där man får använda förstoringsglas för att se ett fåtal boktips.

På 1980-talet skapades många arbetsplatsbibliotek. Det var inte bara det geografiska avståndet som hindrade många LO-medlemmar från att låna böcker, det fanns också ett betydligt kulturellt underskott, en ovana bland medlemmarna att besöka institutionen. Arbetsplatsbiblioteken fick ett tillfälligt uppsving. Hur många som återstår idag är det ingen inom facket som vet.

En årlig konferens, ”Boken på arbetsplatsen” samlar fackliga ombud, författare och folkbildare för att utbyta tankar och erfarenheter. Konferensen lockar allt färre deltagare. År 2016 deltog 20 fackliga ombud från hela landet.

Genom förlaget En Bok För Alla, som startade 1976, utvecklades en omfattande verksamhet med 70 centralombud och runt 3000 ombud på olika arbetsplatser. Jag var ett av dem. Vi spred billiga pocketböcker av god kvalitet. Den kulturgärningen krossades brutalt av den borgerliga regering, som tillträdde 2006, då de drog in förlagets statsbidrag på 10 miljoner. Förlaget fick därefter fokusera på barnböcker.

Alliansregeringen avvecklade även pengar som var märkta för Kultur i arbetslivet. En ”dumsnål” åtgärd tyckte LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson. Med KIA-pengar hade flera arbetsplatsbibliotek startas. Men några nya KIA-pengar eller nysatsning på EBFA kom inte från den S-märkta regeringen.

I slutet av 1990-talet kom två rapporter från LO ”Kultur, klass och kön” och ”Kulturen och din stund på jorden”. De visade på förstärkta klasskillnader i kulturlivet. Att allt färre LO-medlemmar, särskilt män, läste allt mindre föranledde ett antal fackförbund att 1999, tillsammans med ABF och EBFA, inleda projektet ”Läs-för-mig-pappa”. Syftet har varit att få män att förstå vikten av att läsa för sina barn, att själv läsa för att bli förebild för sina barn. Majoriteten av deltagarna ändrar sina vanor. De blir även mer delaktiga i det övriga fackliga arbetet. Varför är då kursen så sällsynt?

2006 släppte LO ännu en rapport ”Läsande av böcker, klass och kön”. Trots den oroande statistiken som förmedlades valde LO att avveckla kulturen som en prioriterat område 2009. Man lade ut ansvaret för kulturen på ABF som skapade ”Arbetarrörelsens kulturfond”. LO bidrog med hela 50 öre per medlem och år. Dumsnålt?

Kulturen och litteraturen är ett verksamt serum mot totalitära idéer och tankesmedjor. När samhällets demokratiska immunförsvar sviktar ploppar faktaresistenta krafter upp. I ett landskap där lögnen får fritt spelrum och källkritiken lyser med sin frånvaro och den historiska medvetenheten näst intill är obefintlig skördar mörkrets makter snabba framgångar. Dessa krafter vet att använda kulturen för sina syften. Frågan är varför LO avhänt sig kulturen? Varför Socialdemokraterna släppt greppet om kulturministerposten?

Ivar Lo-Johansson slog fast att ”Litteratur är handling”. Han framhöll det okloka i att facket inte engagerat sig för arbetarklassens delaktighet i kulturen.

”Litteraturen är det mäktigaste mediet för att försäkra makten till klassen och behålla den. Borgerligheten har insett det. Arbetarklassen har blundat.”

Jag vill uppmana alla politiker som nyligen, mot sin vilja, sett sig tvingade att slopa värnskatten för landets rikaste och därmed själva fått en betydande löneökning – skänk detta överskott till kulturen. Ni ville ju ändå inte ha stålarna. Uppmaningen kan även gälla alla fackliga företrädare som också fick prasslande värnskattspengar stoppade ner i den egna varma fickan. Ge dem till kulturen! Den tjänar som arbetarklassens självförsvar.