LEDARE Det socialdemokratiska partiet grundades vid en konstituerande kongress påsken 1889.

Fortfarande 130 år senare är partiet en stark kraft i svensk politik.

Efter valet 2018 finns partiet med i styret av 138 av landets kommuner, antingen ensamma eller i koalition med andra.

Det är med och samregerar i landstingen/regionerna i Västerbotten, Kalmar, Södermanland, Västmanland, Västernorrland, Örebro och Östergötland.

Genom Januariavtalet har Socialdemokraterna etablerat ett samarbete med MP, C och L som gör att S-ledaren Stefan Löfven sitter kvar som statsminister.

Även i det traditionellt röda Norrbotten har partiet kvar en ledande position.

Partiet ingår i styret av 11 av länets totalt 14 kommuner. De största kommunerna – Luleå, Piteå och Boden – leds av socialdemokratiska kommunalråd.

Noterbart är även att fler nu aktiverar sig i detta parti. Under valåret 2018 tog 737 norrbottningar klivet och blev nya medlemmar i Socialdemokraterna.

”Det känns fantastiskt”, säger Fredrik Lundh Sammeli, Luleå, som under helgen valdes om som ordförande för Socialdemokraterna i Norrbotten.

Kort sagt: Socialdemokratin är en kraft att räkna med även 2019.

Men med detta sagt: Socialdemokratin får inte känna sig nöjd med valet 2018 eller utvecklingen.

Det går inte att sticka under stol med att partiet tappat mark – särskilt tydligt har det varit i sjukvårdspolitiken.

Valet 2018 bröts ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav i Region Norrbotten (landstinget, som vi sa förr). Sjukvårdspartiet blev den stora vinnaren.

Om detta resoneras självkritiskt i en valanalysrapport, som diskuterades vid helgens S-distriktskongress i Älvsbyn.

”Det fanns en bristande tilltro till att vi som styrande kunde lösa de problem som människor upplever med sjukvården”, skriver valanalysgruppen, som letts av S-riksdagsledamoten Ida Karkiainen, Haparanda.

Det har även fått konsekvenser för lokalpolitiken, bland annat i Karkiainens hemkommun.

Sjukvårdspartiet ökade från noll till sex mandat i Haparandas kommunfullmäktige, trots att sjukvårdspolitiken är ett regionalt ansvar!

Det väntar nu ett mödosamt arbete för att återskapa socialdemokratins förtroende i sjukvårdspolitiken.

Det är ett ansvar som åvilar politikerna i landets 21 regioner/landsting men även Stefan Löfven och partiet på nationell nivå.

Redan 2002 skrev de två dåvarande LO-utredarna Anna Fransson och Irene Wennemo en rapport med ”Finansiering och styrning av framtidens sjukvård”. De pekade på att vården står inför enorma utmaningar.

• Befolkningen åldras. Det betyder att färre yrkesverksamma ska försörja fler äldre, liksom växande vårdbehov.

• De regionala skillnaderna i demografiskt hänseende ökar kraftigt. Ökningen av antalet äldre är störst i de delar av Sverige som redan har den äldsta befolkningen. Dit hör län som Norrbotten, Jönköping, Kalmar och Värmland.

• Dessutom finns alltid ett tryck på kostnadsökningar inom sjukvården, eftersom det är en verksamhet som präglas av ständig utveckling, nya tekniska framsteg och forskningsrön.

LO-utredarnas slutsats var att sjukvården borde bli ett statligt ansvar för att kunna ta sig an allt detta – och enligt mig har utvecklingen gett dem rätt.

Det har varit svårt för landstings- och regionpolitikerna – i synnerhet i befolkningssvaga regioner – att hantera alla prövningar. Det är också en viktig förklaring till socialdemokratins devalverade förtroendekapital i sjukvårdspolitiken.

Därför borde Löfven och socialdemokratin initiera en generaldebatt om huvudmannaskapet för sjukvården.

Varför inte följa det norska exemplet? Staten övertog ansvaret för sjukhusen från fylkena (länen) 2002.

Sedan dess är det folketinget (riksdagen) som har huvudansvaret för sjukvården och avgör den övergripande inriktningen. Fem av staten ägda regionala hälsobolag i Norge står för den löpande driften.

Jag säger inte att det är en ”quick fix” på vårdens problem.

Men jag är övertygad om att det är ett bättre sätt att skapa en likvärdig sjukvård i hela Sverige än att lappa och laga i ett system som har sett sina bästa dagar.