Den 1 januari 2010 trädde lagen om nationella minoriteter i kraft. Den innebär att samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar har ett extra skyddsvärde för att behålla och utveckla särdragen i sina kulturer och språk. Det innebär att samhället särskilt ska se till att dessa fem grupper får inflytande i frågor som rör dem.

Utöver detta har det utsetts förvaltningsområden och de nationella minoriteterna har rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter och rätt till äldrevård och barnomsorg på minoritetsspråken.

Nu har Sverigefinska folkhögskolan (Svefi) arrangerat en seminariedag.

Intresseföreningarna var representerade och minoritetsfrågan är i allra högsta grad levande. NSD:s läsare har i höst kunnat följa Daniel Särkijärvis kamp för minoritetsspråk i skolorna och Reijo Tarkkonen hoppas på ett äldreboende för finsktalande inom ett år, samrådsgrupper är på uppåtgående och den 19 oktober hålls det första ungdomsparlamentet för sverigefinska ungdomar i riksdagen i Stockholm.


I år har staten delat ut 1,7 miljoner kronor till Övertorneå kommun, pengar som handläggare Leif Häggbo berättar har fördelats på 20 olika projekt. Haparanda fick 1,2 miljoner kronor och dessa pengar har bland annat gått till att göra hemsidan tvåspråkig.

Thore Hjort tycker att mer hade kunnat göras och han påtalar att EU-kommissionen har utvecklingen under lupp. "Vi ska ha delaktighet i fördelningen av pengar i kommunen, det har vi inte hittills haft".

Politikern Perarne Kerttu (C) konstaterar att "vi måste ha ett annat synsätt för att klara EU:s granskningar. Det är inte helt klart att vi klarar allt i dag".


Kampen för minoriteters rättigheter är bra, men den väcker också tveksamhet.

Frågan är om samhället gynnas mer av att stimulera skillnader än likheter och det unika. Det är lätt att gruppera människor, men vad leder det till?

Att oron har en viss förankring i verkligheten visar sig redan under Svefis seminarium.

Det visar sig att det fortfarande finns motsättningar och det diskuteras om huruvida alla i samrådsgrupperna ska få arvode eller bara deltagande politiker och Reijo Tarkkonen säger att finskan dominerar i intresseföreningarna och att meänkielin borde "bevaka sina intressen bättre".


Grupperingar bygger hierarkier och i hierarkier finns ett visst behov av att trycka till andra. Det ser vi redan på skolgården där årskurs sex anser sig vara förmer än årskurs fyra och vi har praktexempel på när grupperingar spårar ur.

Vad hände under Hitlers era? Vad händer just nu och som senast biskop Hans Stiglund betonade i NSD "vi har skapat en bild av muslimer som vi är rädda för".

Daniel Särkijärvi vurmar för minoritetsindelningen "när vi förstår vår egen kultur och livshistoria öppnar det upp intresset för andra kulturer".

Raija Hiivala tror på gruppmekanismer till en viss del "om det stärker den egna identiteten är det bra, men när det blir en extrem klick med vi och dom- tänk är det fel".

Regeringen har bestämt att en nyfödd rom ska ha samma rättigheter som en icke rom år 2032.

Är det ett skämt? Nej, och vi borde skämmas.


Det är också svårt att låta bli att fundera på det faktum att tornedalingar på förskola i förvaltningsområden har rätt att sjunga sånger på meänkieli, medan ett afrikanskt barn saknar den rättigheten.

Har inte ett afrikanskt, koreanskt, thailändskt och ryskt barn samma behov och rätt till sitt ursprung?

"Vi har ett förstärkt skydd", säger Thore Hjort på frågan om nationella minoriteter och minoriteter i allmänhet kan jämställas.

Men tänk om satsningar på förvaltningsområden i stället skulle bli satsningar på allas lika värde.

Borde det inte vara självklart att alla inom lagens ramar fick leva de liv de vill, tala valfritt språk, sjunga sina sånger och respekteras för det?